Vad vi egentligen får ut av medlemskapet

Under tisdagen firades två väldigt olika högtidsdagar över en geografisk utsträckning som sammanlagt sträcker sig över två kontinenter – från Irland i väst, till Kamjatka i öster. 
Den nionde maj högtidlighåller nämligen EU Europadagen, samtidigt som Ryssland firar minnet av Nazitysklands kapitulation i det andra världskriget.
Europadagen firas sedan 1985, till minne av att det var just på detta datum år 1950 som den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade planen för den kol och stål-union som blev grunden till den europeiska integrationen och det EU vi känner idag.
I vanliga tider är det en helgdag som passerar obemärkt förbi, kanske med undantag för de skolbarn som med- eller motvilligt måste lära sig om dess historia.
I år är det inte så. Kol och stålunionen var lika mycket av ett fredsprojekt som ett ekonomiskt projekt, och kan i backspegeln betraktas med rätta betraktas som en historisk vändpunkt. 
Det var här de västeuropeiska länderna till slut beslöt sig för att sluta föra krig sinsemellan, och att konkurrensen mellan stater ska regleras och ske med fredliga medel.
Det får denna dag att stå i bjärt kontrast till det militaristiska ryska firandet av krigsslutet. Och även om den traditionella militärparaden över Röda Torget i Moskva detta år var betydligt mindre än vanligt, är detta inte ett tecken på en förändring i positiv riktning; det beror på att de ryska stridsvagnarna detta år antingen är förstörda, eller fullt upptagna i landets brutala erövringskrig mot Ukraina. 
Ytterst är det detta som är skillnaden mellan att fira en fred eller att fira segern i ett krig – och skillnaden mellan en grupp länder som tillsammans åtminstone försöker göra upp med sin historia för framtidens skull, och ett land som på egen hand vägrar att släppa taget om det förflutna. 
För oss här i Sverige är det en välbehövlig påminnelse om vad det europeiska samarbetet egentligen handlar om. Om ett år är det val till Europaparlamentet, och under förra veckan gick Sverigedemokraternas partiordförande ut och ifrågasatte nyttan med det svenska EU-medlemskapet.
Han menade att svenskarna inte bör fråga sig vad de kan göra för EU, utan vad EU egentligen gör för oss.
Det är en retorik som man trodde skulle vara död och begraven för längesedan, efter att vi tvingades bevittna Storbritanniens mångåriga konvulsioner efterdyningarna till Brexit-omröstningen.
Men om man verkligen ställer frågan vad EU egentligen gör och betyder för oss, så är det en fråga som hamnar i ett annat ljus om man ställer den intill allt det EU har betytt som fredligt integrationsprojekt, och vad det betyder idag i motståndet mot den ryska imperialismen.
En sådan fråga verkar i det sammanhanget småsint, gnidig, bakåtsträvande och provinsiell – och det i allra bästa fall.
I sämsta fall går den att betrakta som ett sätt att gå Rysslands ärenden genom att splittra den europeiska enigheten – på precis samma sätt som Sverigedemokraternas föregångsland Ungern har gjort allt för att sinka och stoppa europeiska sanktioner och svarsåtgärder.
Visst kan man säga att EU ibland är trögrörligt, svårbegripligt och till och med en smula trist. Det var inte många av oss som privat hissade EU-flaggan igår, eller köpte en tårta för att fira att vi har ett parlament i Bryssel.
Men den europeiska enigheten är helt avgörande för både vår säkerhet och ekonomi. Det bör den minnas som vill börja utvärdera det svenska medlemskapet i den Europeiska Unionen, och undrar vad vi egentligen får ut av det.