När jag i ett tweet härförleden uttryckte mig positivt till en text av Jan Guillou om antisemitismen fick jag följande kommentar: ”HAN kan INTE veta hur judar upplever situationen.” Det är värt att reflektera över.
Åsikten att en person ur gruppen X inte kan veta hur människor från gruppen Y egentligen har det blir allt vanligare. Det kallas för ”identitetspolitik” och är en del av den trend mot ökad fragmentisering och tribalism som vårt samhälle just nu är inne i.
Känslan av samhällsgemenskap tonar undan och istället delar vi in oss i små grupper där var och en definierar sig själv, som individ och som gruppmedlem. Basen för självförståelsen blir den egna gruppen, inte samhället i stort. Vi fortsätter kanske att vara svenskar, men bara i andra hand. Främst är vi något annat. Typ ”jude” eller ”grek”. Eller om vi är svensk, är vi det i kontrast till icke-svenskar.
Detta är en trend som inte går att ändra på, utan det är som det är. Frågan är dock om vi ska försöka balansera utvecklingen mot ett stamsamhälle, eller om vi ska flyta med?
Konsekvenserna är rätt tydliga. Den första är symboliserat av citatet ovan. Den som inte tillhör den judiska gruppen kan inte veta hur judar har det. Därför blir ett demokratiskt samtal omöjligt att föra. Sannolikt kommer gruppen X att känna sig kränkta – och i förlängningen också hotade – av att personer från grupp Y eller Z försöker diskutera sådant som har med X att göra.
Den andra konsekvensen är att det blir naturligt att organisera oss som enklaver, inte som en stor grupp medborgare tillhörande samma gemenskap i ett folkhem. Ta skolan som exempel. Om grupp X inte kan förstå grupp Y är det också naturligt att de låter sina barn gå i skolor indelade efter X och Y-gränser. Och framförallt bör inte barn från gruppen X behöva ha lärare från gruppen Y. Eller för att tala klartext, hur ska en judisk lärare kunna undervisa barn som inte är judiska? Eller tvärtom?
Den tredje konsekvensen av identitetspolitiken är att den svenska välfärdsmodellen, som bygger på ömsesidigt förtroende mellan befolkningsgrupper, blir omöjlig. Eller som professor Bo Rothstein nyligen påpekat i en debattartikel (DN 14/12 – 14) om identitetspolitiken: ”Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.”
Frågan är om jag ens kan skriva i en tidning riktad främst till norrlänningar? Som bara kommer från en sketen bruksort norr om Gävle? Det är väl inte riktiga Norrland? Med den inställningen undermineras hela det ömsesidiga förtroende och den tillit som välfärdssamhället bygger på. Istället för tillsammans blir det var och en för sig (och de sina).
Som sagt. Samhällstrenden mot tribalism och nationell upplösning är inte mycket att göra åt. Men frågan är om vi ska försöka balansera detta eller driva med i tangentens riktning. Är folkhemmet inte längre möjligt - eller inte ens önskvärt?