Moderaterna är på många sätt ett sargat parti. En förklaring är naturligtvis det katastrofala valresultatet. När ett parti tappar nästan var femte väljare från ett val till ett annat så påverkar detta självbilden enormt mycket. Det går inte att hålla borta upplevelsen av att man är en förlorare. Då hjälper det inte riktigt att påminna sig själv att valresultatet i ett historiskt perspektiv är ett av de bästa.
En annan faktor som sargat partiet är självklart förlusten av regeringsmakten. Att gå från att befinna sig i politikens verkliga maktcentrum, och kunna få igenom de förändringar som man vill genomföra, till att stå vid sidan av och veta att man i bästa fall kan åstadkomma förändringar på marginalen är inte lätt. Det vittnar många politiker om.
Förlorad regeringsmakt brukar också innebära kompetensförluster. Det är oerhört tydligt i Moderaternas fall. Redan på valnatten kastade Fredrik Reinfeldt in handduken. Det dröjde inte många dagar innan Anders Borg gjorde samma sak. Sedan har avhoppen radats upp. Senast i raden var det Gunilla Carlsson som meddelade att hon kommer att lämna posten som vice ordförande i partiet. Detta skapade ett ledarskapsvakuum som drabbade partiet med full kraft. När partiet behövde en samlande kraft som allra bäst så fanns det inte någon vid rodret som kunde föra befälet.
Det är vad vi ser på ytan. I kulisserna har det säkerligen varit ett ännu större brain-drain när politiskt sakkunniga och statssekreterare lämnat det sjunkande skeppet för attraktivare uppdrag. Detta förstärks när partiet som en effekt av valförlusten måste minska storleken på den organisatoriska kostymen. Samma sak såg vi inom socialdemokratin när partiet förlorade makten.
Men en faktor som säkerligen skapat djupa sår inom Moderaterna, men som man inte talar om, är väljarströmmarna från Moderaterna till Sverigedemokraterna. Den största delen av de väljare som SD lyckats ta från de etablerade partierna i detta val kommer från Moderaterna. Hälften av de väljare som partiet förlorade gick till SD. Frustrationen kring detta har nog också förstärkts när symbolen i och med att symbolen för Moderaternas generösa linje inom migrationspolitiken, Fredrik Reinfeldt, inte stannade kvar och försvarade sina ord om att svenska folket måste öppna sina hjärtan för flyktingarna. Ingen orkade riktigt stå upp för hans linje och därmed så spädde detta på den moderata vilsenhetskänslan.
Nu verkar det ju som om Anna Kinberg Batra kommer att bli ny partiledare för Moderaterna i mars månad. Frågan är bara vad hon kommer att betyda för Moderaternas utveckling. Kinberg Batra kommer inte att få med sig samma tydliga förändringsmandat som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin fick med sig. Detta gör att Anna Kinberg Batra riskerar att bli mer av en förvaltare av arvet efter Fredrik Reinfeldt än vad hon kommer att bli nydanare av den moderata politiken.
Det absolut intressantaste vägvalet som hon kommer att göra blir det kring hur hon avser hantera det sverigedemokratiska partiet. Allt tyder på att Anna Kinberg Batra kommer att fortsätta hålla den linje som Reinfeldt höll och därmed hålla distansen till Sverigedemokraterna. Men här finns det uppenbart krafter inom Moderaterna som är beredda att gå en annan väg. En är uppenbarligen ordföranden i den moderata valberedningen, Lars-Ingvar Ljungman. Han har propagerat för att moderatdistriktet i Skåne, som han är ordförande för, ska inleda ett samarbete med SD. Kommunalrådet i Växjö, Bo Frank, har i intervjuer slagit fast att en av förklaringarna till att Moderaterna i Växjö gjorde ett, relativt sett, bättre valresultat än vad man gjorde på nationell nivå är att man hållit en annan linje just i denna fråga än vad Moderaterna gjort på riksplanet. Man får verkligen hoppas på att Kinberg Batra orkar värna Fredrik Reinfeldts linje.
Vilken väg M tar politiskt sett är också osett. Det kommer att bli spännande att se vad Anna Kinberg Batras ledarskap kommer att betyda för Moderaterna. Vi kommer följa utvecklingen med spänning.