”Snart behövs ju inte män längre” kan man ibland höra förbittrade antifeminister klaga när krav på allt mer jämställdhet inom både relationer och arbetsliv sakta men säkert får genomslag. Det är helt sant.
Jag såg en som skrivit på twitter om när hon kom ut som lesbisk. Hennes mormor hade då sagt: ”Men vem ska då öppna burklock åt dig?” - en reaktion som kanske förvisso innehöll en stereotyp syn på mannen som det starkare könet, men å andra sidan var kul då mormor uppenbarligen inte fann män användbara på andra sätt.
Det är helt sant att män inte behövs längre. Förr i tiden behövde kvinnor gifta sig med män för att veta att det skulle finnas någon som kunde stå för en inkomst, eftersom det var helt otänkbart att kvinnor skulle arbeta. Nu när kvinnor har en naturlig plats på arbetsmarknaden (även om den ännu inte är helt jämställd) så behöver kvinnor inte längre tänka att giftermål och försörjning hör ihop.
Å andra sidan behövs ju inte kvinnor heller längre. Sådant som förr ansågs vara kvinnogöra, så som att städa hemmet eller tvätta kläder, har män visat sig klara av alldeles utmärkt på egen hand. Tänka sig att vi under sådan lång tid trott att män inte kunde! Så dumt och nästan nedvärderande gentemot hela det manliga släktet!
Vad sker då när kvinnor och män inte längre ”behöver” varandra? Jo, då uppstår någonting så vackert som jämlika relationer. En situation där du, oavsett om du ingår i en kärleks- eller vänskapsrelation med någon, vet om att den personen är med dig för att du är en härlig person att vara nära. Inte för att du ”behövs”.
Kampen för jämställdhet måste alltid ske på bred front. När kvinnor tog klivet ut på arbetsmarknaden var det inte bara för att det var rättvist, det fanns också en samhällsekonomisk idé med det. Om halva befolkningen skulle sluta arbeta nu så skulle de ekonomiska effekterna vara förödande. Det kan vara nyttigt att komma ihåg i stunder då män blir ledsna över att inte känna sig ”behövda”.
Att giftermål och försörjning inte längre hör ihop har gjort att kvinnor inte längre behöver lyda sin man, och således kan lämna honom om han inte längre är en trivsam person att vara med. Det fungerar ju förstås åt båda hållen, vilket gör att om man vill ha en relation så måste båda visa hänsyn. Ett krav som uppstått i det tomrum som lämnats av dåtidens situation där vi var ”behövda”.
Jämlika relationer innebär att man måste ta hänsyn till andra personers känslor, vilja och önskningar om man hoppas på att ha den personen i sitt liv. Kanske är den där hänsynen just vad antifeminister önskar man slapp? Bakåtsträvare kan idealisera hemmafru-rollen, men vill någon egentligen ha en relation med någon som man vet inte har något vidare val? Jag tror inte det.
Att höra någon säga att ”jag behöver dig i mitt liv” kan ju kännas romantiskt, men i mina öron börjar varningsklockor ringa. Exakt vad behöver du mig till? Även om det inte längre handlar om varken försörjning eller städning, så vill jag aldrig befinna mig i en relation där jag behövs till något. ”Jag gillar att umgås med dig” är mycket roligare att höra.
Tycker inte jag om personen tillbaka finns inga krav att vara ihop eller fortsätta vara vänner. Det kan låta flyktigt, men det betyder ju som sagt att om jag säger att jag vill vara din vän eller din partner så vill jag faktiskt det på riktigt. Är inte det underbart, det här med att inte vara behövd?