I veckan miste ett assistansbolaget sitt tillstånd och i media spekuleras det över var man gått på pumpen och vem som ska ta hand om alla brukarna. En sak som man konstaterade i radions P1 var att där det finns mycket pengar finns det oftast många aktörer och inte alla har rent mjöl i påsen. En del bolag har satt i system att ta betalt för personal som inte alls har varit hos någon brukare, vilket man bl a beskyller Humana för, men på den här marknaden finns också det man kallar för ”organiserad brottslighet” vilket visar hur viktigt det är med granskning. Det som inte kollas, det utnyttjas. Inom området hemtjänst anser inte de privata företagen – enligt Ekots granskning – att man kan driva verksamhet med god lönsamhet – här finns inte lika mycket pengar - så här finns inte heller privat sektor i samma omfattning.
Härifrån blir steget inte långt till att belysa skillnaderna i hur marknaden funkar i olika delar av landet. När man släppte apoteksmarknaden fri så jublade ett antal aktörer, för nu fick de tillträde till butiker där kunderna självmant kom för att handla. Andelen smink och hudvårdsprodukter ökade och i den stad där det finns många apotek kan det idag rent av vara ett elände att alls få tag på sin medicin, lagerhållningen har brister. Hur många bolag tror ni att det var som ville etablera sig där jag bor? Just det, vi har ett, i samma lokal där det tidigare statliga monopolbolaget fanns. Jag kan ha fel, men jag vill minnas att de etablerade sig i Arjeplog som ett villkor för att få tillgång till andra marknader. Vi var alltså Svarte Petter, en av de orter som ingen ville ha.
Hur tror ni det var när kollektivtrafiken blev mera fri? Var tror ni att de privata aktörerna helst sökte trafiktillstånd – längs E4 eller på sträckan till Stenudden/Örnvik i Arjeplog? Det är inte raketforskning att summan av kardemumman blev att där det fanns många resenärer kom också många nya linjer som nu delar på antalet kunder – vilka förvisso fått ett helt annat utbud och kan resa vid fler tillfällen per dygn. Men de sträckor som tidigare var lönsamma och som gav ett överskott som kunde användas till att upprätthålla andra linjer, de delar nu fler på och samhället blev sittande med de sträckor där få åker och som i värsta fall får läggas ner, av kostnadsskäl. Det går nämligen inte att upprätthålla linjer där 50 personer per år åker utan att dessa subventioneras, hur gärna man än vill. Hur smart var det, i vår del av världen, att några tar de goda affärerna och nån annan får fixa det som kostar?
Varje gång jag diskuterar dessa frågor med människor vars erfarenhet av landsbygd sträcker sig till att de varit i Åre, så framhåller de att det är fint att valfriheten ökar, att företagen är mer skickade att lösa behov just bara därför att de inte är kommunala och att Sverige också behöver ta hand om de som vill ha ”lite mer”. Och jag vet inte jag, tydligen bor vi i olika länder för det jag ser är ju att min valfrihet – oavsett om det handlar om apotek eller bilprovning eller kollektivtrafik eller hälsocentral – den är likadan som tidigare eller sämre. Min poäng är att det inte bekymrar marknadsivrarna ett dugg. Men om det ska vara så att den ene får det bättre för att den andre får det sämre så vet jag också att missnöjet över klyftorna leder till att man börjar peka finger, för man vill ha någon att skylla på. Och det blir ofta på den som är svagare, även om fingret borde peka åt andra håll.