Visst känner du igen rubrikerna om att otryggheten i vårt samhälle ökar? Visst har du sett reportagen om åttioåriga Agda som inte vågar gå ut på stan på kvällarna av rädsla för att bli nedslagen och rånad? Visst har du läst om självförsvarskurser för unga kvinnor som vill kunna försvara sig om de blir överfallna?
Allt det här handlar om otrygghet i vardagen, om människor som inte vågar lita på att det är säkert och tryggt på våra gator. Allt fler känner sig otrygga i miljöer där de tidigare känt sig trygga.
Det här är ett tecken på att något är på väg att hända med vårt samhälle. Men frågan är bara vad som håller på att hända. Frågan är också om den ökande otryggheten är rationell och befogad – eller om det är hjärnspöken som påverkar oss.
Nog är det så att vi får allt fler rapporter om brott i form av överfall, rån, våldtäkter och hot. Men hur mycket förklaras av en ökad rapportering kring detta och hur mycket handlar om en verklig ökning. Om vi tar och tittar på hot så har det varit en viss ökning. Under åren 2010-2012 låg risken att utsättas för denna typ av brott på 4,1-4,2 procent, och 2013 steg den till 4,5 procent. Trakasserier har under perioden 2010-2013 ökat från att ha drabbat 3,5 procent av befolkningen till 5,0 procent. Misshandel drabbade ungefär 2,4-2,5 procent av befolkningen åren 2010-2011, sjönk år 2012 till 1,9 procent och steg sedan år 2013 till 2,3 procent. Personrån låg de två första åren på 1,0-1,1 procent, sjönk 2012 till 0,8 och ännu en tiondels procentenhet till 0,7 år 2013. Sexualbrotten däremot låg 2010-2012 på 0,7-0,8 procent och steg sedan 2013 till 1,3 procent.
Visserligen så kan man se små ökningar i andelen medborgare som drabbats av brott men den kan ändå inte sättas i direkt proportion till den grad av ökad otrygghet som människor ger uttryck för när man pratar om detta. Mediernas rapportering kring detta förstärker uppenbarligen bilden av hur situationen verkligen ser ut. En sak vi allt oftare får läsa om är villainbrotten. En sak kan man slå fast och det är att utifrån rapporteringen i media så måste ökningen ha varit stor vad gäller just denna typ av brott. På Brottsförebyggande rådets hemsida hittar jag dock ingen senare statistik är den från 2013, och visst kan man se en ökning av denna typ av brott. 2010 utsattes 1,0 procent av befolkningen för ett inbrott i hemmet, 2011 1,1 procent, 2013 0,9 procent och slutligen 2013 så steg andelen till 1,2 procent av befolkningen.
Än mer intressant blir det om man tittar på vilka som löper störst risk att utsättas för ett brott. I statistiken från 2013 kan man utläsa att 1,8 procent av personer mellan 16 och 19 år utsattes för personrån medan endast 0,5 procent av de i åldrarna mellan 65 och 79 år personrånades. När det gäller våld och misshandel så drabbas 5,8 procent av personer mellan 16 och 19 år av detta, hela 7,0 procent av personer mellan 20 och 24 år medan 0,4 procent av de mellan 65 och 74 år riskerar att utsättas för ett sådant brott. Är du över 75 år så ligger andelen drabbade på 0,1 procent.
Men de faktiska brottsiffrorna avspeglas inte i den grad av oro som återfinns i olika befolkningsgrupper. Många äldre känner en påtaglig otrygghet och behöver tre låsta dörrar mellan sig själv i hemmets vrå och världen där utanför för att känna sig trygga. Om inte lägenhetsdörren är låst, porten är låst och dörren till innergården är låst så känner man sig inte trygg. Frågan är bara vad som är på väg att hända med vårt samhälle, men också i lika grad hur vår upplevelse av verkligheten sedan i förlängningen påverkar vårt samhälle. Hursomhelst är något fel när äldre människor känner sig genuint otrygga trots att statistiken pekar mot att oron är ogrundad. Det ska de inte behöva göra.