Att engagera sig i vad som händer i världen eller ens att titta på nyheterna är nu lika med död, orättvisa och frustration. Sedan förra veckan har agendan gått från att enbart rymma Corona till att handla om rasismens utbredning i världen efter mordet på George Floyd.

Digitala manifestationer har avlöst varandra, och många i Sverige har visat sitt stöd för de demonstrationer som från USA spritt sig till bland annat Italien, Tyskland och Nya Zeeland. Och Sverige. Där många börjat reflektera över att en likvärdig frustration bor och ryms i många svenskars vardag. 

Att irritation riktas mot 08:or är inget ovanligt. I pandemins tidigare stadie låg fokus på fjällresor som genomfördes trots avrådan. Nu berör den en manifestation som engagerade långt fler än vad många, inklusive Polisen som godkände den, kunde ana. Men det som göms i snö brukar dock komma upp i tö och i onsdags blottlades obekväma sanningar, inte minst om hur toleransnivån skiljer sig beroende på sak och plats där händelser äger rum. 

Så vad hände i Stockholm i onsdags egentligen? En manifestation mot polisvåld och rasism arrangerades och över tusen personer anslöt sig. Under samma kväll, i Vitabergsparken på Södermalm kunde man inte ana att några restriktioner låg fast. 

Social distansering i Stockholm är nämligen en myt. Den finns inte. Det finns inga två meter mellan bord eller i köer. I lokaltrafiken trängs fortfarande människor som behövde ta sig till sitt arbete och på Stureplan kan du fortfarande festa inpå småtimmarna. I gallerior eller vid självscanningskassor är det på sina håll till och med trångt. Och ingen verkar särskilt upprörd. Ingenstans syns någon polis med tumstock som mäter avstånd mellan picknickfiltar, och ingen verkar varken rädd eller orolig för vårdpersonal. 

Jag menar inte att det är helt problemfritt att initiera manifestationer som strider mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer i pandemi-tider. I Stockholm verkar det dock finnas mer tolerans för en viss typ av kompromissande och risk. Det blir inte rättvist att måla upp en konflikt mellan antirasisten och pandemi-bekämparen.

I dessa icke-konflikter, luddiga och känsloladdade, blir det nämligen ok att lägga locket på och dra gränsen för den antirasistiska våg som svept fram. Vid Sveriges gräns. Och rasismen vill inte kännas vid densamma. 

Har vi för stor tilltro till vår förmåga att göra rätt moraliska bedömningar kommer ingen förändring att ske. Och då spelar varken mänsklighetens överlevnad eller jämlikhet någon roll. Det som är lika delar sorgligt som uppenbart är dock att båda dess läger drivs av samma instinkt; att få leva. Synd att ställa dem mot varann.