Påsken är min absoluta favorithögtid. Den har all god mat som julen och midsommar har, men utan stressen över att köpa julklappar eller midsommaraftons alkohol-hets. Påsken kommer också i en tid jag älskar, nämligen våren. Det ljusnar om kvällarna, asfalten sopas från grus, men det går fortfarande att ägna sig åt vinteraktiviteter.
Men påsken är ju faktiskt en religiös högtid. Jag är inte en religiös person men jag har alltid fascinerats av religion, och särskilt kristendomen i och med att vi lever i ett land med kristen kultur. På påsken ska Jesu återuppståndelse firas och jag brukar ägna påsken åt att reflektera över hur Jesus hade tyckt att vi förvaltar den här världen, om han faktiskt på riktigt hade återuppstått idag.
Ingen av mina vänner är religiösa, åtminstone inte aktivt. Vissa vill rentav ta avstånd från religion, och menar att världen hade varit bättre utan den. Jag kan förstå resonemanget. Många galna handlingar har utförts ”i Guds namn” och religion (och då menar jag samtliga religioner) har ett ganska blodigt bagage. Men det känns också lite orättvist att döma Jesus för det.
Jag undrar vad Jesus hade tyckt om alla rasister, homofober, kvinnoförtryckare och allmänna knäppgökar som säger sig sprida hans ord och leva efter den kristna religionen. Så pass har jag hängt med på vad prästen pratat om när jag besökt en kyrka att jag vet att Gud är kärlek. För mig innebär kärlek också frihet, jämlikhet och solidaritet. Utan frihet kan vi inte älska, utan jämlikhet kan våra relationer aldrig blomstra, och utan solidaritet slutar vi bry oss om varandra.
De av mina vänner som anser att religion är dåligt kommer ofta fram till att det de egentligen menar är att religion borde vara fritt från extremism. Det tror jag att ganska många kan hålla med. Vore religion helt fritt från extremism skulle ju bara det fina vara kvar. Idén om att det finns någonting större än en själv, en tröst vid livets svåra stunder, och den värmande gemenskapen det innebär att tillhöra en tro.
I år är det kyrkoval. Även om man kan hävda att religion och politik bör särskiljas så kan ingen förneka att religion är politiskt laddat. Det är otroligt viktigt att alla som är röstberättigade (vilket alla som är över sexton år och medlem i Svenska kyrkan är) går och röstar i kyrkovalet. För när valdeltagande går ner, då får extrema åsikter större plats.
I kyrkomötet (som är kyrkans version av riksdagen) sker politiska strider hela tiden. Rätten till samkönade äktenskap måste hela tiden försvaras. Flertalet högerpolitiker driver att Svenska kyrkan ska lägga ner sina integrationsprojekt, trots att dessa är en ypperlig väg in i det svenska samhället och skapar förståelse för svensk kultur (vilket rasister annars alltid klagar på att invandrare saknar).
Vissa vill även att Svenska kyrkan ska ställa om sin biståndspolitik så att den bara riktar sig till kristna, vilket skulle innebära att svenska biståndsarbetare i krigsdrabbade områden skulle behöva kolla om ett barn i nöd är kristet eller inte innan barnet får hjälp. Man kan ju undra vad Jesus hade tyckt om det genomvidriga förslaget.
Så även om de allra flesta av oss (jag och mina vänner inkluderade) mest ägnar påsken åt att äta god mat och kanske åka lite skidor, så hoppas jag att vi också kan reflektera särskilt över hur politiken och religionen hör ihop. Och vilken politisk utveckling vi vill ha inom Svenska kyrkan efter höstens val.