Det flesta tror jag känner till betydelsen av att sitta ner och äta tillsammans, att tid att sitta ner och prata har betydelse för relationen och hur den sedan fungerar. Jag har tänkt att det här är allmänkunskap, att de flesta är införstådda i varför samhället så högt värderat gemensam social tid, att äta tillsammans men det är kanske inte så? Det är alltså inte för skoj skull som din arbetsgivare bjuder till med gemensam middag, eller skickar sina anställda på konferens.
När jag läser tidningsartiklar och kommentarsfält på sociala media att ledamöter i en nytillträdd nämnd ska åka på folkhögskola och lyxa sig på skattebetalarnas pengar blir jag lite frågande. Det händer att jag som fd politiker får frågan om det finns något jag saknar med uppdraget. Självklart gör det det. Inte en gång har jag sagt: åka på utbildning och konferens. Jag vill inte ens bo på hotell när jag åker på semester, det känns som att åka på jobb, och den känslan att få sova i min säng, somna med min familj, äta frukost ihop är oslagbar.
Har det då varit synd om mig? På det stora hela, nej, absolut inte. Det är ett val jag har gjort, och som med alla jobb så har det för och nackdelar, det finns framför allt farligare baksidor med arbeten så jag klagar inte. Däremot köper jag inte bilden att jag avstått middag med vänner, nattning av barn och helgutflykter för att njuta på skattebetalarnas bekostnad.
Det är kanske jag, men mina preferenser för nöje ser lite annorlunda ut, det måste jag medge. Däremot om jag har ställt upp för ett uppdrag så behöver jag göra det som krävs och i det ingår att utbilda mig, men också att umgås socialt. Måste man åka bort och övernatta kan man fråga sig? Jag har även haft rollen att planera utbildningar så jag har testat och utvärderat utfallet. Problemet som återkommande uppstår är att de som ska delta får svårt att prioritera de sociala aktiviteterna. Kan finnas flera skäl till det, men det främsta anledningen är kanske att man misstar dem för mindre viktiga. De flesta kanske inte vet, och det är ju problematiskt i synnerhet om man har ett förtroendeuppdrag, att det mesta av politiken inte sker på ett sammanträde.
Under mina 12 år i riksdagen har jag suttit till bords med många politiska motståndare. Inte en enda gång har jag gjort det för att lyxa mig, utan för att jag fattar att det här är en del av mitt uppdrag. Varför är det så? Löjligt tycker säkert vissa, låt mig då bara säga att några av de viktigaste sakerna för det här länets utveckling har lagt sin grund i att det har funnits ett gott samtalsklimat mellan representanter för olika partier.
Ska inte politiken vara med och spara, ja de ska den så klart. Det ligger dock i väljarnas intresse att ha engagerade och kunniga ledamöter som också kan prata med varandra. Det bygger nämligen förutsättningarna att komma framåt politiskt. Av det jag kan utläsa verkar det som om det finns ett stort behov av utbildning och gemensamma sociala aktiviteter. Då hade man kanske kunnat komma fram till en rimlig gemensam lösning, i stället för att dra det genom media, en lämplig övning för jag lovar att det kommer svårare saker att hantera framöver.