Min gen-pol gjorde att jul firades vartannat år i Svensbyn, hos farmor och farfar och vartannat år uppe i Arvidsjaur hos mormor och morfar. Det var traditionella jular, barn i norrbottensdräkt som kliade, hemgjorda syltor och griljerade skinkor, paket omsorgsfullt inslagna i sparat julklappspapper, med rim. Det var i huvudsak samma oavsett vart vi firade, bara det att mormor nästan alltid jobbade på julafton. Hon gick ibland till jobbet innan Kalle, eller kom hem sent då tomten redan lämnat tillställningen. Som den lilla mitt av universum jag var, undrade jag varför hon inte kunde vara ledig då jag var där?
För två jular sedan, strax efter 11 kliver jag in hos min mor och far för att hjälpa till att ställa i ordning. Min mor är som sedvanligt stressad, det hör liksom till, men mitt i potatisskalandet säger hon: "De ringde från Roknäsgården, mormor har blivit sämre." Sedan några år bor mormor inte längre i Arvidsjaur, utan bara 10 min från min mamma och mig. Men det vet hon inte om. Till en början tyckte hon att det var konstigt att vi åkt så långt, och ändå skulle fara hem samma dag. Skulle vi inte sova över? Den sista tiden vet jag inte om hon känner igen mig men jag åker dit, inte för att hon vet vem jag är, utan för att jag vet vem hon är.
När vi kommer till Roknäsgården är det jullunch, en ur personalen har ett dragspel som hon spelar för dem som samlats för att äta. Hon som möter oss berättar att det inte går att veta hur lång tid det tar, men med deras erfarenhet är det dags för oss att ta farväl. Mormor ligger i sin säng, omsorgsfullt insvept i filtar. Vi sitter vid mormor, viskar ord som vi finner mitt i sorgen, sjunger med brustna stämmor henne igenom den sista resan. I tystnaden som ibland uppstår, hörs en klocka som tickar. Personalen kommer och föreslår att vi ska åka hem och äta. Med löftet om att någon ska sitta med mormor hela tiden, så säger vi hejdå, vi kommer strax. Vi åker hem, äter snabbt och utan hunger, men vi hinner inte tillbaka.
På sängbordet är ett ljus tänt, morfars klocka ligger vid ljuset och personalen tröstar: "Ibland väntar de tills de anhöriga går med att dö." Jag vet inte om det är sant eller för att lindra, men jag är så innerligt tacksam att de gjort så fint för mormor hennes sista stund i livet, och för oss som nu ska leva resten av våra liv utan henne. Det är klart att jag långt tidigare förstod varför mormor jobbade på Ringelsta varje jul, men i den här stunden sjunker det in i mig att min mormor suttit vid någons sista stund, många gånger. Kanske på självaste julafton.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det inte råder julefrid på alla boenden runt om i landet. Verkligheten just nu är att det är brist på personal, det kan bli beordrad övertid som strider mot arbetstidslagen, och jag tror inte att bristen på personal handlar om att den yrkesverksamma generationen inte vill arbeta inom omsorgen. Det handlar om det som min mormor och hennes fackliga kamrater kämpade för hela sitt yrkesliv. Schyssta villkor, och chansen att känna att man gör ett bra arbete, med tid för just omsorg. Vill vi att det ska finnas tid, inte bara för det absolut nödvändigaste för dem som behöver omsorg utanför hemmet, året om, då måste det få ta sig uttryck i villkoren för dem som står på golvet. Det vill jag att vi tar gemensamt tar ansvar för.
En god jul önskar jag er alla, allra helst till alla ni som idag arbetar för att upprätthålla vår välfärd och håller handen för dem som behöver det.