Välfärden är det som samhället levererar med de pengar som vi som bor i det här landet gemensamt samlar in. Vård, skola och omsorg är dominerande, men samhället gör en del annat också. Vi lägger pengar i gemensamma kassor och utjämnar kostnader mellan varann och ser till att den som behöver skola, vård eller annan omsorg också ska få det. Jag som nästan aldrig gått till doktorn har naturligtvis inte fått tillbaka så mycket, men min sambo, som har klippkort inom vården, har å andra sidan fått så mycket mer. Precis så som det ska vara tycker jag.
Vi dividerar en hel del kring detta mellan partierna. Får vi den vård vi har rätt till? Klarar samhället uppdraget? I grunden är den viktigaste principen, som vi försöker hedra, att den som har störst behov ska ha vård först. Samma princip ska gälla skolan. Den som har stora behov av stöd och hjälp ska få det. Ingen borde behöva gå ut nian med underkända betyg, då har inte samhället räckt till. Diskussionen handlar ibland mer om ifall det är betygen som driver kunskaperna och inte lärarna och deras erfarenheter, och det finns en koppling mellan godkända betyg och jobb idag som inte riktigt fanns förut. När jag gick skola fick alla en siffra om de bara varit närvarande, och även den som fick det lägsta betyget kunde ändå avsluta skolan och rätt många av dem har antingen läst upp sina betyg eller på andra sätt kunnat slå sig fram. Men det är tuffare nu.
Vi ser också en del exempel på när någon tar sig rättigheter på andras bekostnad. Att köpa sig före i sjukhuskön borde kanske inte vara en fråga för andra att reta sig på, om den allmänna vården bara räcker till. Men när någon köper betyg genom att gå i en skola som sätter högre betyg på likadana kunskaper så känns det i hjärteroten att något gått fel. När skolan med högre betyg dessutom vägrar ta emot barn med stora behov inser vi att det är pengarna och inte viljan att göra bättre som driver skolans ägare.
Men till syvende og sidst måste vi nog ändå prata mer om var pengarna ska komma ifrån. Vi tar ut skatt på olika sätt i det här landet och vi är ganska oense om vad det får för följder. I botten ligger skatt på arbete och en del menar att om vi sänker skatten så kommer fler att jobba mer. Andra menar att om vi höjer skatten för en del så kommer det att komma in mer pengar. Men så tar vi också ut skatt på kapital och det är lite klurigare. Att tjäna pengar på pengar, att placera sina pengar rätt och låta dem växa, är nämligen inte alls lika tungt beskattat som arbete. Vilket betyder att de som får pengar över varje månad också drar ifrån. Att få pengar, i arv eller gåva, beskattas inte och om ditt hus stiger i värde och du säljer det så kan du göra en ganska bra vinst utan att jättemycket går i skatt. Bra, säger den vars hus säljs dyrt därför att efterfrågan stigit. Bra, säger den som ärver pengar. Men hur går det på sista raden? Vilka pengar ska gå till den där vården, skolan och omsorgen? Kan vi ens vara arga på att det är hål i vägen när pengarna inte räcker till? Eller borde vi kanske fördela skatterna lite annars så att den som har mest får betala lite mer än idag? Det finns ett och annat sånt förslag på borden nu. Det är klassisk omfördelningspolitik och det får en del att skrika rakt ut. Men om man inte ser längre än till sin egen plånbok och sin egen familj så har man kanske inte fantasi nog att räkna ut att det är bättre för samhället att alla får det lite bättre än att få får det jättebra. Och samhället, det är ju vi det!