Det pågår en debatt om ersättning för de tillgångar som landet Sverige lever på. Jag tycker inte att det är konstigt, när vi ser industrialiseringens baksidor. Till Arjeplog flyttade man när gruvan i Laisvall fanns och invånarna har aldrig varit så många som under 60-talet. Det förde med sig matbutiker, lunchrestauranger, klädaffärer och flera banker. Mycket har senare försvunnit och vem som ska garantera åtminstone en bas av tjänster diskuterar vi vid vartenda köksbord.
När skogen skördades i full skala för första gången jobbade många av kommunens män även med det. Idag kan vi räkna antalet skogsarbetare nästan på ena handen. Vi kan avläsa i befolkningskurvorna när motorsågen och senare de större maskinerna kom. Jobben har blivit färre och vi har blivit färre och vi har svårt att klara att ta hand om våra äldre bara med de skatter som boende i kommunen betalar. Vi får prioritera och en del får vänta. Potthålen i vägarna är ett tydligt tecken på det. Då är det inte konstigt om man vill att de värden som vårt vatten representerar, eller de mineralfyndigheter som finns i vår och andra kommuner, eller den skog som växer åtminstone på statens marker – att en del av de värdena kunde få stanna här. Och jag tänker att vi återigen måste prata om helheter och akta oss för att komma med alltför enkla svar på komplicerade problem.
Vi har ett utjämningssystem i landet. Det har sina fel och sina brister men i grund och botten bygger det på solidariska grunder. De kommuner som, opartiskt räknat, har lägre kostnader än andra, därför att deras befolkning helt enkelt inte kräver lika mycket insatser – ni vet: i skolan, vården eller omsorgen, de får dela med sig av sina skatter till de som har högre kostnader. De kommuner där skattekraften är låg får täckning av staten upp till en högre nivå. Och grejen är att vi knappast kan ha två system för att fördela pengar, bredvid varann. Och häng med nu: om vi istället delar på pengarna efter var råvarorna kommer ifrån – hur ska det då gå för en sån kommun som Sorsele? Sorsele ligger vid Vindelälven. Vi är överens om att den inte ska byggas ut för kraftproduktion. Sorsele kan aldrig få betalt för sitt vatten och utan utjämningen går det inte att klara det kommunala uppdraget. Så är det. Så mycket för solidaritet.
I dagarna är frågan om vindkraftens utbyggnad het. Regeringen vill förändra tillståndssystemet och grundvalarna för det veto som kommunerna sitter på, och kanske öppna för ersättning till kommuner där utbyggnationer sker. Kraftproduktionen behövs. Nya, koldioxidneutrala industrier är på väg in och inte ens i ett län med massor av vattenkraft kommer energin att räcka till. Kanske skulle det kännas fint att se att pengarna för energin fördelas. Men jag tror att vi måste ta ett helhetsgrepp. Jag tror för det första att vi behöver titta mer på skador än på råvaruvärden så att de av oss som bor så till att vi drabbas negativt av själva förändringen kan känna att vi får nånting tillbaka. Men den ersättningen kanske ska vara i form av att den som tar också får lov att ge tillbaka i form av att man är med och tar ansvar för ett samhälle som är mer komplett än det är idag. Där arbetstillfällena är av flera sorter och utbildning görs tillgänglig och efterfrågad samtidigt som vägarna är hela och körbara. Så bygger man samhällen och så har vi aldrig tänkt. Men vi behöver också tänka på helheten. Så att Sorsele också kan fortsätta leva.