Jag har, som säkert många andra vuxna i Piteå, suttit fast i bilköer som bildats bakom en epa, låtit armbågen vila mot rutan i bildörren, sneglat på klockan, och undrat exakt hur stor procent av min levnadstid som kommer att spenderas i sådana här köer.
För ett tag sedan mötte jag några unga från den här stan. Jag tycker ju själv egentligen att jag är i princip i deras ålder, vilket är ett tydligt tecken på att jag inte alls är det. Fanns det någonting töntigare än kompisarnas morsor som tyckte att de var ”en i gänget” när vi tonåringar umgicks? Nej. Så med vetskap om att jag inte betraktas som en jämnårig av ungdomarna i Piteå kände jag hur jag svettades i balansgången, med vilja att uppfattas som en cool vuxen som inte försöker vara en cool vuxen.
Jag frågade ”Vad är egentligen grejen med epa?” och hänvisade till min uppväxt i en annan stad så att åldersbarriären inte skulle verka lika uppenbar. Till svar fick jag att det mycket är en känsla av frihet. Den känslan kan jag absolut relatera till. Det är inte så politiskt korrekt i dessa dagar av medvetenhet kring hur vår bensinförbrukning förstör planeten att säga det, men för mig är min bil en symbol för frihet.
Jag kan när som helst sätta mig i min bil och åka vart jag vill. Det är härligt. Och när man är för ung för att köra bil, men gammal nog att köra epa, kan jag förstå att känslan är densamma även om man är begränsad i hastighet och därmed också i geografisk yta. Samtidigt kan det inte enbart vara den där frihetskänslan som gör att just epa blivit stort i Piteå. I Östersund, vid tiden jag var tonåring, var det cykel som var ungdomens val av färdmedel. Cykel, i relation till en epa, är ungefär lika mycket frihet. Om än en cykel är svårare på vintern då kanske.
Gemensamt för kulturer är att de skapas genom att någon eller några utser vad som är ”grejen”. Grejen för unga kan ofta vara materiella ting, oavsett om det handlar om sportartiklar, märkeskläder, teknikprylar eller vad som helst. Men det är inte sakerna i sig som är lockande. Det är gemenskapen den där saken innebär. Ungas önskan om att tillhöra en gemenskap måste vuxna ha förståelse för, även om grejen i sig kan låta märklig.
I samtalet med dessa unga fick jag reda på att det finns saker du kan köpa som gör din epa tuffare. Kan man tanka ofta kan man också köra runt mer. Destinationen är inte det viktigaste, det är att visa upp att man finns och att man är del av och bärare av den kulturen. I det anseendet går epan att byta ut mot vad som helst som varit coolt under tonårstiden, oavsett vilken ålder du än är. Men uppenbarligen funkar det precis som med allt annat: pengar är en förutsättning. Jag kan inte säga att jag blev chockad över den informationen.
Jag vill vara en cool vuxen, men jag tycker epa-kulturen är svintöntig. Men det är för att den inte fanns där jag var tonåring. Då var det andra grejer vi byggde kultur runt. Och på det viset förstår jag. Jag kan inte heller säga att jag varken vill demolera kulturer eller byta ut dem. Varje gång vuxna klagar så kan vi ju bara försöka komma ihåg vilka grejer vi själva höll på med som vuxna tyckte var fånigt. Och någonstans är det viktiga med kulturer att de inte ska skapa en hierarki där folk lämnas ute på grund av begränsningar i ens ekonomi. Att ha intresse för något är normalt, och att vilja tillhöra en gemenskap är normalt. Även om epan framför mig på väg från jobbet stör mig, så ger den mig också några minuter till reflektion.