I början av veckan fick jag syn på en reklamfilm som handlade om killen från norr (tydlig dialekt) som ville jobba med nåt annat och därför var tvungen att flytta till Stockholm (tydlig bild från Stockholms Centralstation). Till en början tyckte han att allt var hemskt men sen upptäckte han att han nu kunde göra helt nya saker som att äta dumplings och gå på spa. Sånt som han aldrig skulle erkänna för sina gamla polare (oklart varför). Budskapet sammanfattades på slutet med att han nu upptäckt fler saker att älska, både hemma och i stan. Fint för honom kan man tycka, perspektiven hade vidgats och han jobbade med nåt han tydligen älskade.
I norra Sverige står vi, om nån nu missat det, inför en enorm utveckling. Vår gröna energi från vind och vatten är basen för stora industriella projekt som syftar till att minska koldioxidutsläppen och därmed bidra till både renare miljö och arbetstillfällen. Den riktigt stora utmaningen är nu att också vända trenderna vad gäller flyttmönstren. Sen 60-talet har vi, i det rationella tänkandets anda, ägnat oss åt en omflyttning av människor från norr till söder. I marknadsföringslitteraturen talas det om för- och efterköpsbeteenden. Förköpsbeteende betyder att när du bestämmer dig för att du måste byta bil så går du igenom ett antal steg innan du byter – och här kan processen vara olika lång, jag blev själv mycket förvånad när sambon kom hem med en ny skoter på flaket och jag kunde konstatera att hans förköpsprocess hade gått oroväckande fort. Nåja, efterköpsbeteendet är kanske mer intressant. Det är här vi försöker bekräfta för oss själva att vi gjorde rätt. Vi upptäcker nu andra som gjort samma val, läser tester och försöker övertyga också andra om vilket bra val vi gjort och borde inte hen också prova?
Den som flyttar försvarar också sitt beslut. Otaliga gånger har jag berättat om hur roligt det var att bo i Göteborg och vilka möjligheter jag skaffade mig, utan att tänka på att budskapet blev att de som blev kvar var stenålders. Summan av allas flyttberättelser blev, tillsammans med fördomarna om norra Sverige, till ett stigma. Den som blivit kvar var en förlorare och platsen målades upp som grå, enslig, med ett sparsamt utbud till skillnad från stadens caféer, restauranger, teatrar och folkmassor. Vi lever med effekterna av detta fortfarande och numera är det akut. Vi kan skylla på filmen Jägarna hur mycket som helst men om vi inte lyckas få människor att begripa att det faktiskt är fint att bo så här, att föroreningarna och stressen är mindre, att jag idag kan jobba med nästan vad jag vill härifrån och att själva de mellanmänskliga relationerna till och med kan vara starkare här än på större ställen och att det är nånting bra, så kommer vi att stå där med vår utbyggnad och våra jobb. Och inte bara det. Det handlar om vår egen självkänsla och vad en stukad sådan gör med oss. Vår livskvalitet är många gånger bättre här men om vi fortsätter att innerst inne tro att framgång stavas Flytta till Storstaden och gå på spa och äta dumplings så gör vi det svårt för oss själva att se något fint i det liv vi lever.
Jag betackar mig för stora företag som inte inser att det de säger är att den som kommer från ett litet ställe i norr måste flytta för att få ett riktigt liv. Att på det här sättet vilja vara en aktiv del i att gräva klyftorna djupare är för mig en gåta lika stor som när man inte har fingertoppskänsla nog att skilja ett sexistisk budskap från ett som talar om människors lika värde.