Att förhålla sig till händelser långt borta i ett annat land är kanske svårare än med det som händer nära. Att förstå hur kvinnor lever i Iran är kanske svårt men kom igen, det handlar ändå om allmängiltiga frågor som vi alla, i det här landet som kommit ganska långt, ändå borde kunna förhålla oss till.
Det handlar om ett systematiskt förtryck. Från män mot kvinnor. Man skyller på religion som om guden bestämt att kvinnor ska behandlas som lägre stående varelser. Det finns mycket i det här som är svårt att begripa. Varför ska kvinnor täcka sina kroppar med motiveringen att andra män än maken inte ska få se mer av henne än ansiktet eller kanske ögonen? Varför är det straffbart att visa sitt hår? Handlar det om att skydda kvinnan mot manliga överfall så finns det ju såklart andra vägar att gå. Männen har ett stort ansvar för hur de, som grupp, beter sig. Det är inte fresterskan det är fel på, det är han som gör övergreppet som måste lära sig skillnaden mellan rätt och fel. Går det att uppfostra en hund till att inte röra maten förrän den fått tillåtelse så kan män klara av att inte ge sig på kvinnor.
Det handlar om makt. Makt att härska och bestämma hur de sociala reglerna ska se ut. Och det här är inte strukturer som bara finns i länder långt borta. Kulturen att mannen ska passas upp av kvinnan finns mitt bland oss i det här landet också, precis som föreställningen att om en kvinna tar på sig en kort kjol och går på fest så har hon bett om trubbel. Våldtäkt är ett svinigt övergrepp som ger långvariga effekter på den som blivit våldtagen men som vi – vi som tillsammans bildar samhället - tyvärr ändå inte tycks kunna få bukt med. Men det stoppar inte här. När vi mäter jämställdhet visar det sig att människor med olika kön blir behandlade olika även i kommunal eller regional kontext. Män som behöver smörjas med salva mot sin psoriasis får hjälp av en sköterska medan kvinnor förväntas klara sig själva. Kvinnor som behöver hjälp i sin lägenhet får det medan män förväntas kunna byta en packning i kökskranen själv.
Det handlar om att vi måste orka ifrågasätta oss själva och de mönster vi ärvt. Varför bad jag dottern laga maten och sonen om hjälp med vedhuggningen? Vilka föreställningar har jag som inte har ett dugg med deras kapacitet att göra utan bara med könsmönster? Blir jag ett hinder på vägen mot att mina barn kan leva det liv de kanske inte ens vet om att de vill leva? Och värst av allt – tar det aldrig slut? Är det här mönster som vi vill ska gå från generation till generation?
Det är förfärligt det som sker i Iran. Ingen av oss kan rättfärdiga övergreppen. Vi behöver ställa oss på kvinnornas sida i striden som handlar om mer än bara att klä sig rätt. Att människorna önskar och har rätt till att leva sitt liv efter eget önskemål utan konstiga, påhittade regler som gynnar några på andras bekostnad. Och oavsett om det råder konstiga regler i andra länder eller om vi själva, här i Sverige, bara beter oss föråldrat och ogenomtänkt så finns det vinnare och förlorare. I jämförelse med Iran är skillnaderna mellan könen i vårt land kanske marginell, men är det marginellt att kvinnan i vårt land tjänar 85% av mannens lön? Och är det marginellt att risken att en kvinna ska misshandlas av sin man ökar om hon tjänar mer än han? Det måste inte vara så. Men det är kanske inte i slagorden, utan i vardagen som vi skapar förutsättningar för att nån gång få stopp på övergreppen?