Ni vet hur äldre kunde säga ”Tänk på de svältande barnen i Afrika!” när man inte var heltaggad på att äta upp sin tallrik med gråaktig pölsa. En uppmaning till att se på saker med lite perspektiv, även om man var tillfälligt missnöjd. Sådana röster har vi nog alla, eller åtminstone jag, haft i huvudet under pandemin. Tur att vi inte bor i ett land i krig just nu. Tur att vi har en stark ekonomi. Tur så länge det går åt rätt håll. Och så vidare.
Men även om vissa har haft det bättre än andra så har ju samtidigt ingen haft det bättre än tidigare. De som hade det jävligt innan pandemin har haft det ännu sämre, och vi som kanske vanligtvis har det rätt bra har haft det mindre bra. Året må ha varit en övning i att verkligen sätta saker i perspektiv och bara vara glad så länge man haft hälsan i behåll. Känna sig välsignad och vara trygg i det. Jag känner att jag snarare blivit sämre på att se nyktert på saker.
Som i fredags. När jag ägnade hela eftermiddagen i en solstol. Den sommaridyll vi svenskar lever för. Det låter ju som en helt okej fredag i vilka öron som helst. Att regionen öppnade upp för vaccination för alla vuxna borde ju bara varit strössel på en helt perfekt dag. Istället satt jag och blev upprörd på det sätt jag bara känner igen från obstinata gubbar på släktmiddagar. ”Jag är ju för fasen skattebetalare” var min mentalitet när hemsidan krånglade då jag var in på 1177 för att äntligen boka tid för vaccin. Som om jag vore ensam i världen med det bekymret och att detta krångel var något som drabbade och kränkte mig personligen.
Jag fick en tid för vaccination efter ett antal timmars försök. När jag väl fått det kände jag mig lite tom på känslor. Skulle jag nu vara glad över att tiden äntligen blivit bokad eller skulle jag fortsätta sura över att hemsidan krånglade och de bästa tiderna hann ta slut? Och medan jag skriver detta hör jag ju förstås hur dumt det låter. Prognosen för när fattigare länder får vaccin har varit så långt fram i tiden som 2024. Barnen i Afrika hade inte tyckt att min ilska var rimlig.
Jag tror att det kan vara just perspektiv som gör att man ibland blir lite knäpp, i kombination med något slags rättvisepatos som i grunden är gott men som ibland spiller över och blir en mindre smickrande offerkofta. Jag hade aldrig begärt att få vaccin före någon som behövde det mer än mig, men jag vill gärna stå först i kön bland de som behöver det lika mycket som jag. Hade jag fått höra att vaccinet inte skulle vara min friska åldersgrupp tillgänglig förrän 2024 hade jag ryckt på axlarna och tänkt att det är bra att andra får som behöver det mer. Nu kände jag mig arg, bara för att jag fått höra att det skulle vara mig tillgängligt och tekniken misslyckades med det.
Sist jag satt och uppdaterade en hemsida så hetsigt var när jag skulle få tag i konsertbiljetter som jag väntat i ett halvår på att de skulle släppas. Vilket också är en tydlig bild av samtiden. Vaccinet känns mer exklusivt än en konsert, eftersom det ena är inom räckhåll och det andra känns totalt avlägset. Så jag djupandas och försöker komma ihåg allt som ändå är bra.
Kanske är det fler än jag som blivit lite knäppa av det här året. Ska man sätta perspektiv på saken får man vara glad för varje person som inte blivit sjuk, inte blivit av med jobbet, inte blivit utbränd. Varje kärleksrelation som överlevt att behöva vara hemma mer och gå varandra på nerverna. Varje vänskap som inte runnit ut i sanden trots att man inte kunnat träffas lika mycket. Tack alla ni och förlåt mitt humör.