”Sarzamin man” är för exilafghanen vad Maria Carey är för den hjärtekrossade. Låten, Sarzamin man, innehåller nästan ordagrant en textrad i stil med ”I can’t live, if living is without you”. Men Sarzamin man är ingen kärlekslåt till en person, utan till hemlandet. Till vägarna, dammet, stjärnorna. Till det hopplösa, barnen med de tomma ögonen och den dammiga vildmarken. Refrängen går ungefär så här ”mitt land, jag är så trött, så trött så trött.”
Unga ensamkommande från Afghanistan är jämngamla med talibankriget som George Bush startade. Det inser jag när jag tittar på klippen tillhörande låten. Den blev en hit runt 2003–2004 och har följt med sen dess. När USA började bomba Afghanistan och Kabul var de här ungdomarna bara något år gamla. Deras flykt är jämngammal med västvärldens tillbakadragande från Afghanistan och därmed också talibanernas återkomst. 2014 hade USA dragit tillbaka sina trupper på uppemot 130 000 soldater och detsamma gjorde Sverige med sina totalt 12 000 soldater.
Och nu är de här och sitter i klassrum tillsammans med kurder och araber från Syrien, tillsammans med eritreaner och etiopier, med somalier och andra unga på flykt. I Sverige rör det sig om cirka 20 000 unga som flytt och därmed undsluppit en framtida karriär i talibanernas gripklor. Och nu ska de utvisas om de kommit efter ett visst klockslag och annars ska de stanna under ovissa omständigheter. De ska åldersuppskrivas med en dag eller två månader, de ska ifrågasättas av handläggare och de ska lockas sälja knark.
OECD har gjort en specialrapport om hur Sverige kan förbättra sin undervisning av nyanlända. Det är främst skolsegregationen som måste åtgärdas, men den är ju inte bara ett problem för nyanländas lärande utan hela samhället. Det man gör i den svenska skolan som kartläggningsmaterial och nivågradering, det är bra saker, menar utbildningsminister Anna Ekström. Men man behöver fler lärare, mer språkträning och höjda lärarlöner, främst i problemområden.
Ett sätt att frigöra mer lärarresurser och kraft på skolor är att sluta lasta över Migrationsverkets arbete på skolorna. När lärarna ska agera domare över elevers uppförande, ambitioner och närvaro sätts de i en rävsax mellan sina uppdrag: ska man fostra och skola samhällsmedborgare samt garantera elevers trygghet – eller ska man vara en gräsrotsbyråkrat som rättar in sig i ledet? Vilket samhälle vill du ha om det skulle handla om dig själv eller ditt barn?
Den här diskussionen har främst kommit upp gällande hur legitimationsyrken ska förhålla sig om man får en regering som står för andra värderingar – man har då tänkt sig en regering styrd av kanske Sverigedemokraterna. Faktum är ju att dilemmat redan finns. Studievägledaren måste sluta fråga eleverna vad de vill ha ut av livet, och istället ge desperata ungdomar hjälp att söka och komma in på dem utbildning som garanterar dem jobb inom sex månader efter examen.
De skolor som lyckas, det är de som förmår att vända på perspektiven. Det får inte handla om avsaknad av specifik ”svensk” kunskap, utan måste handla om att se rikedomen av erfarenheter och olika perspektiv. Och det, mina vänner, om något är klassisk socialdemokratisk utbildningspolitik: klokhet finns inte enbart hos den som har det gott ställt, och allas klokhet behövs.