Riksbankens ledning har sänkt sin styrränta till noll. Man hoppas att bankerna ska följa efter med lika stora sänkningar för låntagarna så att det blir billigare för alla att låna pengar. Då ska efterfrågan i ekonomin öka och därmed behovet av arbetskraft som sedan ska minska arbetslösheten. Om hjulen rullar fortare i ekonomin kan priserna, som just nu verka falla, öka något.
Ekonomerna är eniga om att effekten av den senaste lilla räntesänkningen blir ytterst blygsam på jobben och priserna. Det blir mindre intressant för utlandet att ha pengar i Sverige och därmed sänks kronans kurs mot andra valutor och industri och turistmens konkurrenskraft ökar något.
Medierna ger råd hur vi ska dra nytta av den lilla räntesänkningen. Men vad som egentligen skett är två saker: Dels signalerar riksbanken att den förbättring av konjunkturen som så många utlovat inte är inom synhåll. Extremt låga räntor kommer att behövas länge. Ett synnerligen otrevligt budskap för alla och värst för de idag och framöver arbetslösa.
Det andra är en bekännelse av att man fört en felaktig penningpolitik.
Majoriteten i ledningen har i åratal stoppat de sänkningar av räntan som ekonomin hade behövt. Penningpolitik är inte någon raketforskning utan beror på vilka bedömningar de sex i riksbanken gör. I sin tur beror det på en kombination av personlig kompetens men också på värderingar. Majoriteten av ledamöterna har värderat risken för inflation högre än risken för arbetslöshet och därmed har räntan hållits för hög. Den förre ledamoten, professor Lars E Svensson, som i åratal krävde räntesänkningar, beräknade att detta kostat i genomsnitt 60 000 jobb varje år. För i år gissar jag att det betyder att uppåt 100 000 hade sluppit arbetslöshet om riksbankens ledning skött sig jobb.
Samtidigt är det ju så att egna värderingar ska man inte överge för att man byter jobb. De som suttit i riksbanken har ju gjort vad de trott på. Ansvaret hamnar därför högre upp - på dem som tillsatt den riksbanksledning som så kapitalt misslyckats. Det betyder riksbanksfullmäktige vars verksamhet borde diskuteras men som nu närmast är helt okänt och kan verka helt utan debatt.
Hur många vet att vi där just fått en ny ledning, dvs. på några av landets viktigaste nyckelposter, med Susanne Eberstein (ordf) och professorn Michael Lundholm(vice). Var diskuterades de valen och hur ser de på vilka som ska leda penningpolitiken och därmed bestämma arbetslösheten?
De ersätter moderaten Johan Gernandt(ordf) och sossen Sven Erik Österberg (vice). Dessa två valde medvetet att till riksbankens ledning föreslå ekonomer som just valde höga räntor och högre arbetslöshet framför lägre räntor och lägre arbetslöshet. Alltså något som i år kan betyda uppåt 100 000 fler arbetslösa. Eller för att travestera Churchill ” aldrig har så många haft så få att klandra för så mycket”!