Utförsäljningsrea på liberala värderingar

När Ulf Kristersson (M) och de övriga högerledarna under fredagen presenterade sitt gemensamma program var det inte bara hög tid för den saken – det gav också en inblick i hur de förhandlingar som har pågått under de senaste veckorna har sett ut.
De tre partier som en gång i tiden kallades för borgerliga hade sett till att lägga beslag på alla ministerposter, på departementen och på den prestige som det trots allt innebär i regeringsställning.
Det är viktigt för dem av såväl symboliska som ekonomiska skäl, och den som sitter i regering kommer till syvende og sidst alltid att få ett inflytande som partierna utanför den saknar; långt ifrån alla politiska beslut passerar riksdagen, och tjänstemannaposterna på departementen är en viktig del av hur den klubbade politiken faktiskt kommer att utformas. 
Men i gengäld för allt detta var de ju också tvungna att ge upp någonting. Sverigedemokraterna är det största och det enda växande partiet i deras block, och det hade varit orimligt att föreställa sig att de skulle stödja en regering de själva inte satt i utan att få sätta avtryck på dess politik.
Nu står det klart vad det avtrycket är för någonting – Kristersson, Busch (KD) och Pehrsson (L) fick lov att bilda regering, men det skedde till priset att det den regeringen ska genomföra helt enkelt är Jimmie Åkessons (SD) politik. 
Man kan gå igenom avtalet punkt efter punkt – eller, som Åkesson själv valde att uttrycka det, läsa det från den första sidan och sista – och leta med ljus och lykta efter någonting som skulle kunna kallas för liberal, borgerlig politik. 
Det fanns det paradoxalt nog mer av i det januariavtal som Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlade fram med Socialdemokraterna i det förra valets regeringsbildning.
Det måste vara en besvikelse för borgerliga väljare – men om de är besvikna över vad som har skett, borde de faktiskt vara ännu mer oroade för vad som kommer att hända i framtiden.
De tre partierna har nämligen satt sig själva i en prekär situation, där deras regeringsinnehav hela tiden hänger i en skör tråd och är beroende av Sverigedemokraternas välvilja. 
De kommer själva att behöva ta på sig bördan och ansvaret som det innebär att regera, samtidigt som koalitionens seniora partner sitter utanför med sitt oberoende och sitt i varje läge tillgängliga veto.
Det borgar inte för en regering med självförtroende eller stabilitet – men det gör också utsikten för en borgerlig återväxt ytterst begränsad; att underteckna Tidöavtalet, var för den liberala, svenska borgerligheten att underteckna sin villkorslösa kapitulation inför den växande högernationalismen. 
Detta är ett program för en kommande regering som leder Sverige på fel spår, och som inte tar tag i de samhällsproblem som vi alla känner till; de vägrar att styra upp friskolesystemet, de kommer inte att tillföra vården och välfärden och de kommer att bidra till att öka de ekonomiska klyftorna ännu mer.
I stället har de valt att föra en splittrande politik som med laserstrålefokus riktar in sig på de som invandrat hit som ett samhällsproblem.
Det är ingen överraskning. Det är vad Sverigedemokraterna alltid har påstått och sagt att de vill göra. Det som är överraskande är att det gick så lätt för dem att lura en borgerlig regering att göra det åt dem.
Det må vara så att Ulf Kristersson äntligen får lov att sätta sig i det stora kontoret i Rosenbad. Men nyckeln dit har Jimmie Åkesson stoppat i fickan, och han kan slänga den i Strömmen utanför riksdagshuset när han har lust.