Upprustningen är nödvändig – och sorglig

Det sägs att den preussiske greven och generalen Helmuthvon Moltke enbart skrattade två gånger i hela sitt liv. Den ena ska ha varit när hans svärmor dog, och den andra när han på besök i Sverige visades Vaxholms fästning, som svenskarna hade tänkt försvara hamninloppet till Stockholm med.
Det är förmodligen inte sant – men i sådana upprustningstider säger det någonting som trots allt är ganska meningsfullt när det handlar om förberedelser och befästningar, och som Moltke själv sammanfattade rätt väl: ”Ingen stridsplan går att lita på bortom den första kontakten med fiendens huvudstyrka.”
Så är historien full av befästningar som har blivit föråldrade långt innan de stod färdiga – ta bara Karlsborgs fästning vid Vättern, som byggdes för att vara en reservhuvudstad i händelse av invasion och ett ointagligt lås i det inre av landet.
Den började byggas i efterdyningarna av Napoleonkrigen, men stod först färdig i början av 1900-talet och hade vid det laget blivit så förbisprungen av den tekniska utvecklingen att den näppeligen hade stått emot något angrepp alls.
Så kan det ibland tyckas som om syftet alla dessa kapprustningar och befästningar som stater ägnar sig åt bara på ytan handlar om att försvara sig mot varandra, och att deras verkliga funktion är att skapa en illusorisk känsla av trygghet; de är kanske inte i första hand gjorda för att stänga ute en fiende, utan för att vi ska ha ett hus att stänga in alla våra rädslor i. 
Så kan det vara – men trots det finns det vissa saker som trots alla förändringar blir märkligt konstanta. 
Ofta är det sådant som har med själva jordens geografiska förutsättningar att göra, och den som följer det pågående kriget i Ukraina kan bara med sorg notera att dagens arméer påfallande ofta följer samma väger och slåss längs med samma linjer som soldaterna i det andra världskriget, eller i det ryska inbördeskriget innan dess.
Man kan gå ännu längre tillbaka än så – i det klassiska Grekland kämpade stadsstaterna Sparta och Aten mot varandra i trettio år innan kriget mellan dem avgjordes, eftersom de spartanska flottorna lyckades vinna kontroll över den livsviktiga spannmålstrafiken genom Bosporen och över Svarta havet. 
Så ekar och speglar sig historien i nutiden – och därför är det inte heller särskilt märkligt att man i denna tid av upprustning och stundande anslutning till försvarsalliansen Nato kommer att fästa allt större vikt vid placeringen av styrkor i Norrbotten och närmare bestämt vid F21 i Luleå.
Tillsammans med Gotland och huvudstaden är läget det strategiskt allra viktigaste i Sverige, både på grund av kommunikationerna och närheten till Nordkalotten. 
I planerna för ett gemensamt transatlantiskt försvar kommer den nordliga dimensionen av allt att döma vara avgörande, och det är en betydelse som bara kommer att öka i takt med de smältande arktiska isarna och tillgången på naturresurser där.
Det gör det till en självklarhet att rusta upp och placera en större del av den svenska försvarsmakten i Norrbotten, och att skapa förutsättningar för att kunna ta emot allierade styrkor där.
Det är förstås glädjande nyheter för den svenska, den europeiska och den arktiska säkerheten att ett sådant arbete redan är igång – även om varje sådan upprustning också kommer med en dos av sorg.
Det bästa hade ju nämligen varit om vi alla hade kunnat skratta åt sådant som befästningar och strategisk geografi, eftersom hotet om en väpnad konflikt var oändligt mycket längre bort än det är just idag.