Hur generationer delas in är ibland lite oklart, särskilt när man som jag och mina vänner är födda precis i skarven. Men jag har uppfattat efter diverse googlande att jag som är född 1993 är en “millenial”. Dessa är i runda slängar födda mellan 1980 och 1995. Generation Z är födda efter 1995, och är således unga vuxna och tonåringar nu.
Jag kom häromdagen över en artikel som handlade om hur generation Z, även kallade “zoomers”, hånar millenials på internet. Vi hånas bland annat för att vi gillar Harry Potter, har håret i sidbena, och för att vi fortfarande bär tajta jeans trots att det är ute. Jag må låta hundra år gammal i en zoomers öron när jag försöker beskriva detta, men samtidigt kanske inte detta med generationsindelning inte är så pass kategoriskt att varenda människa yngre än tjugofem tycker att jag är en pinsam åldring.
Internets generationsbråk inleddes när “boomers” (mina föräldrars generation) hånade unga för att de menade att anledningen till att vi inte har råd med bostadsrätter för att vi äter så mycket dyr avokado. Det var förstås öppet mål att slå tillbaka på, då världen (som boomers har förvaltat och utvecklat) inte direkt byggt upp för ett system som gör det lätt att vara ung i världen idag.
Få personer över trettio har bott längre än sex månader i en lägenhet i någon av storstäderna som hela vår kultur uppmuntrat oss att söka oss till för våra karriärers skull. Karriärerna har ju dock inte kommit till skott förrän vi börjat närma oss trettio, då våra första kliv ut i vuxenlivet var under åren av ekonomisk kris. Gnäll, kan andra generationer kalla det millenials känner inför det. Uppgivenhet, verkar snarare internet beskriva det som.
Egentligen är det väl inte konstigt att millenials känner uppgivenhet Inför det ekonomiska system vi lever med? Men generation Z är, vad jag förstår av att ha läst en del generaliserande artiklar på ämnet, lite mer revolutionära. Det är förstås toppen, kan jag tycka, samtidigt som jag i och med min generations-kopplade uppgivenhet kan undra om det inte beror på att generation Z ännu är så pass unga att de inte hunnit få de käftsmällar samhället levererar i unga människors riktning.
Jag kan förstås bara tala av egen erfarenhet gällande min egen generation, och främst mina egna vänner. Jag har alltid den bena jag vaknar med på morgonen. Jag köper de byxor jag över huvud taget kommer i, eftersom jag på de allra flesta affärer är storlek XL eller bortom de tillgängliga storlekarna. Jag läser om Harry Potter minst en gång per år i ett sorgligt behov av barndomens trygghet. Det är sådana sanningar som, vid tjugoåtta års ålder, kan få en att känna att livet är rätt hårt.
I början av februari fick min kompiskrets vår första bebis. Bland mina nära vänner har ingen tidigare tagit klivet från att vara bara sig själv till att bli någons förälder. Helt plötsligt har vi nu en liten person, som kommer att tillhöra en helt ny generation som kan göra sig löjlig över våra beteenden, som vi ska försöka parera och skydda från allt det i livet som vi själva är så smärtsamt medvetna om kan skapa känsla av uppgivenhet. Men vi kommer att göra vårt bästa.
Jag tänker att alla generationer gör sitt bästa. Jag vet att min farbror menar väl när han ska ge mig lärdomar om hur livet är, trots att han växte upp i den glada efterkrigstiden. Det får väl vara så då. Men de dagar jag ser något särskilt hemskt på nyheterna, om klimatkatastrofer eller rasistiska hatbrott, och jag sedan skrivit något fördömande om det i en ledartext, så är det skönt att bara lägga sig i sängen och läsa om Harry Potter för tusende gången.