Två olika bilder av Sverige står emot varandra i höst

Under söndagen höll statsminister Magdalena Andersson (S) sitt första tal som socialdemokratisk partiledare på politikerveckan i Almedalen. 
I det valde hon att beröra flera av de frågor som har kommit att dominera den här politiska våren – men hon valde också att tala intensivt och varmt om den svenska sommaren, om själva landet Sverige och vad det innebär att vara svensk idag.
Det var vackert och kändes som ett självklart drag sett till retoriken – men tar man ett steg tillbaka är det egentligen märkligt att det är någonting som man behöver säga i ett tal som ska utgöra startskottet till en valkampanj.
Att det är Sverige detta val handlar om borde ju egentligen vara underförstått – det är trots allt inte det danska Folketinget vi ska välja ledamöter till i höst, och de traditionella politiska skiljelinjerna brukar ju snarare handla om skattesatser och välfärdssatsningar än om hur vackert det kan vara på sommaren. 
Varför kändes det då självklart att höra statsministern säga orden: ”Jag älskar Sverige och är stolt över att vara svensk”?
Till en del handlar det om hur relationen till Sverige och svenskheten under det senaste årtiondet har blivit politiserad. 
Om det tidigare var någonting neutralt och självklart att vara svensk, så har såväl våra utmaningar på integrationsområdet som Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken politiserat svenskheten och gjort tolkningen av dess innebörd till en politisk stridsfråga. 
Vad är egentligen svenska värderingar – och hur ska vi som samhälle göra vårt bästa för att leva upp till dem? 
Men det handlar också om att de senaste årens internationella påfrestningar, med en genomgången pandemi och med ett pågående krig, har satt Sveriges roll i världen under lupp. 
Det har väckt frågor om hur vi förhåller oss till våra grannländer i kristider, om vår position i den Europeiska Unionen och om vårt förhållande till den transatlantiska försvarsalliansen Nato. 
Det har inneburit en omförhandling av vår roll i den här världen, som ytterst också är en omförhandling av hur vi ser på oss själva. När vi säger att Sverige är ett land som är värt att försvara – vad är det vi syftar på för någonting då?
Sammantaget innebär allt detta att det i dessa tider inte går att hålla ett val som inte är ett identitetsval. Det kommer med nödvändighet att handla om hur vi betraktar det land vi lever i, och hur vi vill att det ska vara i framtiden. 
Det är kniviga frågor som saknar lätta svar, och ibland längtar man nästan tillbaka till de val som enbart handlade om vem som kunde ta mest ansvar för statsfinanserna. 
Men det är frågor som behöver svar, och som åtminstone gör det väldigt tydligt att det här finns två olika sidor att välja på.
Å ena sidan finns det en högerkonservativ vision för Sverige, där allting är målat i svart, där staten ska ta i med så hårda handskar som möjligt och där de enda gästerna som är välkomna är de utländska riskkapitalbolag som skor sig på den svenska välfärden. 
På den andra sidan finns den vision av Sverige som Magdalena Andersson målar upp. Det är bilden av Sverige som ett land man kan tycka om och vara stolt över, men som inte har taggarna utåt utan vänder sig mot omvärlden med tillförsikt.
Detta är alltså ett val som handlar om identitet, men det handlar också om hur vi ser på den tid som vi lever i. 
Ska vi blicka mot framtiden med rädsla och misstänksamhet – eller ska vi ta oss an den med mod och med övertygelsen om att vi tillsammans kan bygga ett land som kan bli ännu bättre än det redan är?