Veckan innan jul varje år är det Musikhjälpen i P3, ett samarbete mellan SVT och Sveriges Radio. Varje år är det ett tema, och årets tema är ”Ingen människa ska lämnas utan vård”, vilket förstås är ett väldigt passande tema för just ett pandemi-år. Jag har alltid känt någon form av trygghet av att lyssna på Musikhjälpen. Jag minns särskilt ett år när jag gick i gymnasiet, då Gina Dirawi (som jag och mina vänner verkligen avgudade) var programledare ihop med Kodjo Akolor och Jason Diakité.
Jag gick estetiska programmet för bild och formgivning, där vi ofta ägnade terminens sista dagar åt att arbeta med våra konstprojekt som vi inte hunnit klart med. Vi var en klass med bara tjejer, och vi spenderade hela sista veckan innan jullovet bildsalarna som hade sex meter i takhöjd och lyssnade på Musikhjälpen medan vi skapade.
Då var årets tema ”Alla flickor har rätt att gå i skolan”, och det blev ganska påtagligt i en klass med bara tjejer. Vi gick i skolan, vi fick vara kreativa, och vi hade också väldigt kul ihop. Det fanns utrymme att flamsa också. Att bara vara tjejer. Till skillnad mot de flickor som programmet hela tiden påminde oss om. Flickor som gifts bort mycket yngre än vad vi var då, och som aldrig får möjligheten till utbildning och självförverkligande. Inte ens rätt till ett eget liv.
Det är det Musikhjälpen gör. Det är ett underhållande program, med bra musik och bra programledare, men det visar framför allt på hur gott vi har det här i Sverige jämfört med andra delar av världen. Det ger en både en känsla av trygghet och tacksamhet, samtidigt som man förstås blir förfärad av alla historier man hör om de som inte har det lika bra.
Nu när det varit det år som det varit, med pandemi och social distansering så passar Musikhjälpen extra bra. Just för att få den där känslan av trygghet. Men när sändningen bryts för nyheter får jag höra att det finns länder i världen som inte kan räkna med att få vaccin mot Covid -19 förrän först år 2024. För att rika länder reserverar stora mängder vaccin, och dessa länder inte kan konkurrera.
Tänk dig att bo i ett land som på grund av svagare ekonomiska resurser inte har möjlighet att köpa in vaccinet till sin befolkning. Att behöva leva med denna pandemi ytterligare tre år. Vi har ju hela året känt att detta är en plåga, trots att vi ändå bor i ett välutvecklat land och det förstås hade kunnat vara mycket värre. Men tänk då att inte få ett vaccin förrän om ytterligare tre år.
Tänk att inte heller ha tillgång till vård. Kanske inte ens rent vatten att tvätta händerna med. Det sätter utan tvekan perspektiv på ens liv, precis som frågan om flickors rätt till skola gjorde för mig redan tio år sedan. Då var vi tjejer och hade de problem tonårstjejer har. Som absolut inte ska förminskas. Men det är alltid nyttigt att reflektera.
För mig är det nästan svårt att greppa. Jag har ägnat hela året åt att kämpa med min egen rastlöshet, min psykiska hälsa i och med svårigheterna at träffa vänner och familj som vanligt. Då har jag ändå inte haft någon närstående som blivit sjuk eller gått bort på grund av viruset. Det ska man inte ge sig själv skit för. Vi har alla våra egna problem, och det här året har testat oss alla på olika sätt. Men just nu, och över helgdagarna, kanske vi ska tänka lite mer på de som inte har den trygghet vi själva faktiskt trots allt har.