Ansikte utan minnen. Så beskriver sociologen Mike Featherstone det kulturella idealet för kvinnor: en rynkfri och ungdomlig hy. Teknikerna för att upprätthålla idealet är många, inte minst botox. Det framhålls i regel inte som förtryck utan presenteras som valfrihet, frigörelse i någon bemärkelse. Åtgärderna förpackas med retorik om att vi behöver se bra ut för att må bra, att de är delar av det goda harmoniska livet och så vidare.
Frihet att skapa sig ett ansikte utan minnen, som en skyltdocka – vad står den för? För individen kan det säkert vara en kick och bidra till något positivt. Men kulturellt sett – varför vill vi inom vår kultur se ut som om vi inte levt?
En feministisk tolkning är att patriarkatet kräver av oss att försöka se perfekta och vackra ut utifrån en heterosexuell manlig blick. Denna blick går hand i hand med den kapitalistiska dogmen att ständigt förnya och föryngra sig, med hjälp av konsumtion. Det kan gälla såväl köksinredning som hud.
Att kvinnor – och i ökande grad män – bör sträva efter att se icke-levda ut handlar ur det perspektivet om disciplinering och kontroll. Den utgår ifrån en sträng och värderande blick på sig själv och andra. Samtidigt är denna blick okritisk till västerlandets kulturella uttryck som projiceras på kvinnors utseenden. Av det skönhetsindustriella komplexet att döma har vi tagit till oss denna disciplinering genom estetik.
Det är värt att tänka på i tider av stark islamofobi, som inte minst riktas mot muslimska kvinnor. Deras kroppar och klädsel verkar vara hela samhällets projektionsyta att läsa in vad som helst i. Här tar en del sig friheten att se dessa kvinnor som förtryckta per definition, och ser dessutom som sin uppgift att så att säga ”befria” dessa kvinnor genom att kränka dem med verbala attacker, genom att spotta eller dra i deras klädsel. Fobi är i detta fall ett felaktigt ord, för det handlar inte om rädsla utan om hat, mot kvinnor och muslimer, i kombination.
På en offentlig föreläsning strax innan jul – som handlade om psykoanalytikern Julia Kristevas filosofiska tankar om främlingskap – berättade en ”helt vanlig medelålders intellektuell kvinna” i publiken att hon blivit rädd när hon såg en kvinna i burka på spårvagnshållplatsen. Det var det här med att en inte kunde se ögonen, trodde hon. Jag vill inte förlöjliga den åsikten – men det är som om det har blivit en allmängiltig sanning att vi måste ha ögonkontakt för att inte bli rädda. Dessutom måste den andra personen se ungefär likadan ut som oss själva för att inte vara skrämmande. Här har vi en del inomkulturella saker att göra upp med. Jag har arbetat med en person som undviker ögonkontakt i åtta år och har helt enkelt tränat mig på att det inte är avgörande för att ha en bra relation. Därutöver känner jag personer med synnedsättning eller blindhet som jag också har en god kontakt med. Och när jag tänker tillbaka på mitt liv och vem jag har haft anledning att vara rädd för får jag konstatera att de är snarlika mig själv i fråga om hudfärg, utbildning, yrke, klädsel och livsstil.
Var och en har så klart rätt till sina känslor. Men lite eftertänksamhet är inte dumt när det kommer till hur annorlundahet utmålas som hotfull. En måste fråga sig hur skrämmande ett ansikte utan minnen är.