Till vilket Europa hör Sverige nu?

Nyligen besökte jag Tyskland för att delta i en konferens. Den handlade om samtida litteratur – men eftersom detta var strax efter det svenska valet blev jag som den svenske deltagaren i konferensen tvungen att svara på en hel del frågor om vad som egentligen pågick i Sverige.
De syftade på den kraftiga högersväng som Sverige hade gjort, och kopplade samman Ulf Kristerssons regeringsbildning med stöd av Sverigedemokraterna med det italienska valet, som just vunnits av högerextrema Fratelli Italiana. 
Det behöver knappast sägas att det i tyska ögon framstod som särskilt obegripligt, sorgligt och chockerandeborgerligheten i ett land de alltid haft en god bild av valt att bygga sin valstrategi på att samarbeta med ett parti som grundades av nynazister. 
Men de hade också en fråga som hela tiden återkom – och det var om Sverige gick att lita på i fortsättningen, eller om vi skulle göra gemensam sak med de andra högerregeringarna i den europeiska unionen. 
Det är nu en gång en fråga som de inte är ensamma om att ställa sig – den svenska högergiren har fått uppmärksamhet i nästan alla internationella medier, och exempelvis tagits emot med förvåning av USA:s före detta president Barack Obama. 
Det är en ny situationen för oss svenskar, och ställer oss inför frågor som vi inte riktigt är vana vid eller hade väntat oss att behöva svara på. 
I vanliga fall är vår position i Europa och världen tydlig och solid – vi är en del av det demokratiska blocket, en del av det nordiska samarbetet och en stark röst för demokrati och mänskliga rättigheter runtom i världen.
Nu är det uppenbart att det inte är så resten av världen uppfattar oss så. Och om någon skulle säga att det är utländska betraktare som överdriver och missförstår det som pågår just här – då är det värt att minnas att precis så låter det hela tiden från regeringsföreträdare i såväl Ungen och Polen.
Det är uppenbart att vi i Sverige just nu går i otakt med våra nordiska grannar och med våra traditionella partners i EU och den demokratiska världen – och det är också lika uppenbart att vi på ett kortsiktigt sätt vänder oss inåt. 
Att minska biståndet kan tyckas som en rimlig och lätt besparing att göra för den här regeringen – men sanningen är att det inte bara får humanitära konsekvenser, utan också radikalt minskar det bidrag Sverige kan göra för säkerhet och stabilitet i utsatta delar av världen.
Det öppnar för andra aktörer – så är såväl det kinesiska som det ryska intresset för att söka sig nya partners i Afrika välbekant. Med dessa geopolitiska giganter har vi aldrig kunnat konkurrera på egen hand – men det är sorgligt att se att vi abdikerar från vårt ansvar och från våra historiska ambitioner.
Det var inte minst tydligt under Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdogan, där den svenske statsministern gjorde ett så hovsamt och ödmjukt intryck att erfarna Natokännare frågade sig om detta verkligen kunde vara rätt strategi.
Så måste det gå när man i stället för att stå upp för principer och historiskt betydelsefulla ställningstaganden väljer att basera sin utrikespolitik på vad som gagnar det egna landet på kort sikt. 
Då gör man världen och i förlängningen sig själv en otjänst också – för fast det kan vara lockande att tänka ”Sverige först” får vi aldrig glömma att vi alltid agerar i ett sammanhang och har ett internationellt anseende att värna om.
Det är skadat redan nu – och det finns ingen som vet vilken skada som kommer att åsamkas det under fyra år av moderat och Sverigedemokratisk politik.