Jag är rätt förtjust i böcker där jag själv är omnämnd. Det är förstås lite fåfängt och har ytterst med min vilja att på något sätt ha spelat roll att göra. Ungefär som att ha byggt om en farstu på ett snyggt sätt, eller satt barn till världen. Således är det med viss glädje jag konstaterar att Daniel Suhonen i sin
omtalade bok om Håkan Juholts äventyr som partiledare för socialdemokraterna omnämner mig på flera ställen. Jag tituleras som lobbyistsosse och allmänt högervriden debattör som försöker underminera stackars Juholts ställning genom att påstå att han har hål i huvudet och liknar det sönderfallande Grekland. Dessutom är jag tydligen företrädare för en kapitalistisk förening som
heter "Forum för Samhällsbyggare" med uppdrag att driva socialdemokratin ännu längre åt höger.
Mest fantasifull är Suhonens beskrivning av att jag sannolikt suttit med min hustru (som jobbade med Juholt under den kaotiska perioden) och Thomas Östros i ett gemensamt ägt italienskt chateau och skrivit angiveribrev mot stackars partiordföranden. Med den typen av illvilliga påståenden har det förväntats att jag ska vara arg på Suhonen och motståndare till att slik skitlitteratur publiceras. Men icke. Tvärtom. Jag säger som min gamle ordförande (Mao): Låt dem skriva strunt så vi får veta hur de tänker! Så för protokollet vill jag därför ha följande antecknat:
För det första har jag inte suttit i Italien och konspirerat mot Håkan Juholt. Jag och hustru äger inget hus tillsammans med Östros. Och den där föreningen Suhonen dillar om har inte varit aktiv på mycket länge.
För det andra försökte jag inte underminera Juholt utan var rätt återhållsam i mina kommentarer och hävdade att han nog hade en chans att komma tillbaka. Exempelvis påpekade jag att han - precis som oss andra - också borde ha rätt att ha hål i huvudet och göra misstag. Samt att socialdemokratin inte kunde dumpa sin partiledare lika lite som EU kunde dumpa Grekland. Till slut blev jag så trött på socialdemokratin och Håkan Juholt att jag för första gången i min proffstyckarkarriär slutade prata med media om ärendet. Jag gick i radioskugga och uppmanade Juholt att göra samma sak tills allt ordnat upp sig.
För de tredje, och det är mer intressant än mina egna förehavanden, så är det bra att det skrivs böcker om nutida historiska händelser. Många ledande socialdemokrater är upprörda över att Suhonen utnyttjar färskt hemligstämplat material från partiets inre beslutande organ. Men vilken
tid lever de i? Detta är transparensens tid, allt kommer till allas kännedom! Inte ens en amerikansk president kan få en stilla avsugning på sitt kontor utan att det kommer till hela världens kännedom. Vilka tror då socialdemokratiska storpampar att de är? Har de inte fattat att de inte längre tillhör ett högre kast än oss vanliga sketna mugglare? Visst är det lite kuriöst att Daniel Suhonen i sin bok är upprörd över att det läcks information till medierna av politiska skäl, att folk golar för att sätta käppar i hjulen för politiska motståndare, för att hämnas, för att påverka det politiska förloppet. Samtidigt som hans egen bok är exakt en produkt av detta. Så här ser vår framtid ut. Bara att lära sig leva med det.
För det fjärde är slutsatsen av boken att Håkan Juholt tillsattes genom en kupp och avsattes under kuppliknande förhållanden. Och att partiledare som inte tillkommit genom en någorlunda schysst och stadgeenlig process kommer att sitta löst. Sådant läder ska sådan smörja ha.
För det femte tror jag att socialdemokratisk vänster bör sluta med att vara så himla konspiratoriska. Suhonen ger stundtals ett intryck av att vara paranoid, dessutom selektivt till sin egen fördel. Nojjan gör partivänstern lätta att avfärda när de egentligen har intressanta saker att säga.
Slutligen, för det sjätte. Den socialdemokratiska partiledningen kan inte fortsätta tiga ihjäl partivänstern, utan måste försöka ge dem en match istället för att hela tiden hänvisa till alla svårigheter som regeringsmakten innebär. Det pragmatiska strutsbeteendet kommer inte att fungera i längden.