Tillväxtverket kom häromdagen med en rapport om hur sårbara svenska kommuner är för hur näringslivet och arbetsmarknaden förändras. Är man beroende av Det Stora Industriföretaget är det naturligtvis en katastrof om de meddelar att de kommer att lägga ner, flytta från orten eller helt enkelt bara minska produktionen. Samma gällde när försvaret minskade på sina regementen under den tid när det var omodernt med krig.
Den privata sektorn sysselsätter 2/3 av all arbetskraft. Man kan naturligtvis fråga sig hur i all världen en kommun ska kunna parera för konjuktursvängningar som drabbar ett företag, men det finns såklart en del man kan göra för att, som Tillväxtverket säger, öka bärkraften. Invånarna måste bestyckas med utbildning förutom att man ska se till att pendlingen fungerar och att det är enkelt att starta och driva företag i kommunen. Att lyckas ta ungarna genom skolan vet vi är den viktigaste faktorn, men att få dem att utbilda sig till de yrken som efterfrågas i kommunen är klurigt, de vill ju gärna bestämma själv vad de ska bli. Det pågår ett resonemang om att den här matchningen måste bli bättre, och jag kan inte annat än hålla med. Minns vi hur det var på 90-talet när varenda gymnasieskola med självaktning skulle ha en medialinje? Ser vi hur det är idag när utbildningarna till vårdyrkena – där det garanterat finns jobb – inte går att fylla?
Men det större pusslet har också betydelse. Rikspusslet. Vi som kommer från inlandet har sett hur vi har påverkats av tekniska innovationer. Vi kan pricka in motorsågen och skördaren på befolkningskurvorna med en skrämmande exakthet. Vi måste såklart också fundera över hur den pågående, gröna, omställningen kan vara arbetsmarknaden till gagn eller förfång och förbereda oss för detta. Men en liten kommun har väldigt små marginaler. En jättelik etablering, likt den i Skellefteå, skulle förmodligen inte kunna hanteras alls här. Inte på egen hand. Vi har inte de resurser som krävs, varken i folk eller pengar, för att kunna investera i förväg på det sättet, innan nya skattepengar rullar in.
Jag läser om hur mitt eget parti försökte hantera industrialiseringen genom ett ganska hårt, rationellt tänkande. Människorna fick flytta dit där jobben fanns. Omflyttningen och den stora bostadsbristen resulterade i Miljonprogrammet. Ambitionerna var det inget fel på, men nog lämnade 60-talet stora sår efter sig. Jag hittade en ”vi-flytt-int”-knapp som jag satte på min jeansjacka i slutet av 70-talet, men det var ju redan försent. Barnen hade fått rötter på nya ställen, i staden. Och där människorna bor är det enkelt att fortsätta skapa arbetsplatser, inte minst i offentlig sektor. Statliga myndigheter står för en mindre del av arbetsmarknaden, det ska sägas, men de flesta anställda finns i Stockholm, kring Göteborg och Malmö. Såna jobb som skulle betyda oerhört mycket för att skapa en fullständigare arbetsmarknad på andra ställen.
Höstens val ser ut att få inslag av en del landsbygdspopulism. Vi har blivit mer åtråvärda i den hårdnande striden om mandaten. Det kanske är bra. Men bättre vore om vi faktiskt kunde enas om att göra om och laga det som blev tokigt. Regeringen har gjort sina försök att flytta en del statliga jobb, och det är bra. Men det behöver följas upp genom att stärka kommunerna, inte bara ekonomiskt utan också genom att vi får kroka arm och hjälpas åt. När egna resurser saknas måste man kunna känna att man är invånare i landet Sverige, och viktig, var man än bor.