I fjol var det 75 år sedan Norrbottens Järnverk invigdes. Handelsminister Gustav Möller talade vid invigningen och berättade ganska öppenhjärtligt om sina tveksamheter kring bygget. Som gammal kommunalpolitiker kan jag känna igen mig i beslutsvåndorna – är det rätt i tid? Är kostnaderna rimliga? Om vi säger ja till detta, vad säger vi då nej till? I efterhand har alla åsikter om vad som blev bra och dåligt och hur enkelt det borde ha varit att göra rätt. Men på förhand kan våndorna vara svåra. Det var andra tider, en annan kontext, då, men Möller förde också ett resonemang om att det inte kändes rätt i hjärtat att se på norra Sverige som en koloni att skeppa stål ifrån, men att om människor skulle få det drägligt måste de få göra en insats. Jag tror inte vi skulle uttrycka oss precis så idag men tonen är inte alldeles obekant.
Det verkar ändå som att det var enklare att fatta stora beslut då, i början av förra seklet när hela malmindustrin byggdes ut. ”Ska vi klara gruvdrift i malmfälten behöver vi elström! Bygg ut i Porjus och dra ledningar därifrån!”. Klart och betalt, liksom. Man gjorde nog inga större miljöprövningar, det är en stor skillnad, man vägde inte in så många andra intressen heller, och planeringshorisonterna blev betydligt kortare. Men likheten med den utveckling vi ser idag i de två nordligaste länen finns där. Vi pratar fortfarande om var i landet det är rimligt att industrier placeras även om vi i norr nog har vunnit en och annan seger och kanske brutit igenom en och annan barriär nu. Men än hör vi människor som tycker att norra Sverige är fasligt långt bort, och frågan om tillgång till el och energi är minst sagt högaktuell. Precis som den var då.
Söderut är det dyrt med el, av flera olika skäl. Vintern har verkligen varit en ögonöppnare för många när det gäller den frågan. Men i grunden handlar det om tillgång och efterfrågan. Den gröna omställningen har med minskning av koldioxidutsläpp att göra, och vi är vinnare i den räknesnurran så länge vår gröna elproduktion räcker till. Norra Sverige har fått den chans vi så länge har förtjänat. Det är nu vi också behöver visa andra vad det är som gör att livet är så bra just här. Det är nu vi har chans att lyfta ansiktet mot solen och vara extra stolta över våra livsval. Men kanske handlar det egentligen om att berätta att det inte är så stor skillnad, att livet ter sig ganska likt oavsett om vi bor i norr eller i söder. Vi behöver väl inte skrämma folk till att tro att vi bara åker skidor och älskar att vara ute i snö och kyla när inte ens alla vi som bor här gör just det? Ärligt talat vet jag inte ens var jag har mina egna längdåkningsskidor, och jag fryser när det är kallt, även fast jag är född och uppvuxen i Arjeplog. Jag är kort sagt inte säker på att vi alltid ska använda samma försäljningstricks på alla människor.
Det krävs kapital och matematik för att investeringar ska falla på plats. Men det krävs framtidstro och visioner för att hela samhället ska utvecklas i rätt riktning. Kapitalet och matematiken tycks vara på plats och fler kommer att tycka att det är lättare att fatta investeringsbeslut. Då behöver vi kunna tänka både stort och klokt så att vårt samhälle får vara hållbart, starkt och inkluderande. Att bygga på det som är starkt är klokt. Men att se till att den som blir efter hinner i kapp är lika viktigt. Samhällsproblemen är nämligen inte enbart matematiska problem. Som Gustaf Möller också sa.