Jag hejdade impulsen att lägga mig till med parollen Je suis Charlie. En vill så gärna visa sympati, stå upp för sina värderingar, i det här fallet yttrande- och tryckfrihet. I efterhand är jag nöjd med att jag avstyrde impulsen. Jag vill också betona att jag inte rättfärdigar terror när jag diskuterar varför det inte var klockrent för mig att använda parollen. Yttrande- och tryckfrihetsfrågorna är komplicerade. Västerlandets tankegods och demokratiska styrelseskick, inbegripet yttrande- och tryckfrihet, är formulerade under upplysningstiden av i första hand liberalfilosofer. Frihet, jämlikhet, broderskap – inte systerskap – lyder mottot från Franska revolutionen. I praktiken gavs dessa friheter till män i de nybildade demokratierna. Allas rätt att yttra sig är en god tanke – men i verkligheten uteslöts stora befolkningsgrupper. Samtidigt som patriarkala och koloniala värderingar styrde – och de dröjer sig kvar in i vår tid.
På samma gång som jag anser att dessa grundläggande rättigheter ska vara givna i varje samhälle tycker jag att de missbrukas genom att de används för att legitimera kränkningar och diskriminering. Exempelvis förväntas kvinnor tåla sexistiska, förminskande, förlöjligande och stereotypa framställningar i det fria ordets namn. Låt mig också påminna om att barns skyddsvärde ställdes mot yttrandefrihet i barnpornografidebatten. Fortfarande anser en del att förbudet mot barnpornografi är en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten.
Jag har inte läst Charlie Hebdo – ett grundkrav innan jag tar ställning. Av de som läst beskrivs den som plump, grov och ofta rasistisk. I Expressen i tisdags manade exempelvis Göran Rosenberg till eftertänksamhet och ställde frågan på vilket sätt Charlie Hebdos häcklande av muslimer är bra för samhället.
Satir används som motstånd, för att blottlägga makt. Men satir har också använts för att misskreditera och stigmatisera individer och grupper. Det kanske mest seglivade exemplet är karikatyrer av judar. Hur roligt är det? Och för vem? I regel är det diskriminerade som förväntas tåla det mesta från privilegierade.
En annan aspekt är att det symboliska rummets resonans i den materiella världen. Symbolisk, eller visuell, makt ska inte underskattas. Det är ingen slump att terrorgruppen IS har en mediestrategi och är flitiga användare av Youtube. Visuell makt används strategiskt för att hota, skrämma och skada. År 2010 rapporterade bland andra Dagens Nyheter om att brittiska forskare ansåg att satir kunde vara ett vapen mot al-Qaida. På så vis skulle terrorgruppen göras till åtlöje och ”varumärket” al-Qaida nedvärderas, menade forskarna. Oavsett hur förslaget landat visar det vilken betydelse den visuella makten tillmäts.
Enskilda bilder och budskap är inte problemet. Snarare är det kombinationen av negativa framställningar och osynlighet i andra mediala sammanhang, framförallt i nyhetsjournalistiken. Det samverkar med social marginalisering. Vare sig samhället i stort eller enskilda grupper representeras nyanserat. Genom nätet kan fler utöva sin yttrandefrihet, andra röster och berättelser kommer fram men på ett fragmentariskt vis.
Journalister är oroliga för sin säkerhet efter att svenska tidningar publicerat illustrationer från Charlie Hebdo, skriver Journalisten.se. Under 30 år har jag träffat få journalister som oroas över att den vanligaste personen i nyheterna är en vit man.