Vid incheckningen på hotellet i Tokyo upplyser receptionen att det går bra att röka på rummet, men inte på balkongen. Det känns för en svensk som lite uppochnervänd princip. Man har ju hört talas om harakiri och kamikaze, men det här var nytt. Fast när jag tänker efter är det förstås inte helt ologiskt. Den som vill ha ett orökt rum kan beställa ett sånt, men måste givetvis också få slippa rök från grannens uteplats.
Alla världens länder har i stort sett samma omvärldsfaktorer att ta hänsyn till. Men deras olika kulturella omständigheter gör att dessa hanteras på lite olika sätt. Överallt landar exempelvis insikten att rökning är skadligt och därför bör bekämpas - fast det sker på olika sätt. I Sverige råder hysteri, gamla tanter svimmar om de ser en rökare, en del fnyser, barn börjar gråta. Men här är man mer avvaktande försiktig. Samma förändringstryck ger olika lösningar beroende på kulturella tolkningsramar. Ibland blir det rent episkt när skillnader uppkommer.
Japan är som bekant rätt bra på bilar. Men kör med vänstertrafik, vilket förklaras för mig på följande sätt: För den som red till häst och som oftast var högerhänt och därför hade svärdet på vänster sida, var det bra att undvika att svärdet slog ihop med mötande trafikanters svärd. Vilket för samurajer kunde innebära en oönskad duell. Dessutom kan det vara bra att kunna ha svärdet i höger hand om en mötande visade sig vara fientlig. Samtidigt är det lättare att kliva på hästen från vänster sida och stående vid vägkanten, inte mitt i trafiken. När engelsmännen sedan fick äran att bygga japanska järnvägar överförde de sin vänstertrafik och förstärkte den japanska traditionen.
Jämför gärna med Frankrike, som enligt Charles de Gaulle var oregerligt på grund av sina 246 ostar. Landet tillämpade länge principen att varje plats själva lokalt bestämde om de skulle ha höger- eller vänstertrafik. Det var en hög grad av kommunalt självstyre, skulle vi svenskar säga. Vid varje kommungräns fick långväga trafikanter själva upplysa sig om vilken slags trafikregler som tillämpades efter principen om att vi ska ta seden som den är dit vi kommer. Men så kom Napoleon och skapade en centralmakt som pekade med hela handen enligt en nationell strategi - varde högertrafik!
Sverige däremot, vi hade först som många andra vänstertrafik, vilket folket dessutom stadfäste med drygt 80-procentig majoritet i folkomröstningen 1955. Men på den tiden hade statsbärarna insikt om att ett land behöver en ledning som inte följer pöbeln i hasorna, varför vi ändrade till högertrafik 1967.
Således. Olika traditioner möter likartade problem. Och för Japan bärs traditionen fram av ett extremt centralstyre - kombinerat med en oerhörd folklig konformism. Eller som någon formulerat det - här är ett land som på 1800-talet på tre år avvecklade sin uråldriga feodalism. Och som sen, på tre månader vid andra världskrigets slut, införde demokrati... Utifrån denna förmåga att lägga om landets riktning genom att peka med hela handen borde det vara lätt att också åtgärda dagens problem - som de delar med många andra länder - nämligen en åldrande befolkning, minskade födelsetal och brist på dynamik i näringslivet. Men icke.
Det visar sig att den japanska statsmakten istället tvingas överlåta åt ett lokalt självstyre att hitta lösningar. De har en sorts problem med sjukvården i 35-miljonersstaden Tokyo, men ett annat ute på landsbygden, vilket tarvar asymmetriska politiska lösningar. Dessutom möter det folkligt motstånd att avveckla sjukhus i områden som avfolkas. Inga sjukhuspartier ännu, men väl aktivister.
Insikten om behovet av att importera arbetskraft för att lindra den befolkningsstrukturella problematiken finns hos landets styrelse, medan medborgarna är mer skeptiska. Vilket nästan helt stoppar migrationen med påföljd att landet nu får lita till utvecklingen av vårdrobotar som såväl ska lyfta gamlingar som föra konversation med dem, så de inte känner sig så ensamma. Xenofobi driver den teknologiska utvecklingen.
Således, vi är som dom, men lite annorlunda.