De senaste dagarna har en hel del nyheter kretsat kring toppjuristen som blivit anmäld för våldtäkt av en student. Utredningen lades ner, vilket nio av tio våldtäktsutredningar gör. Det innebär att det inte fanns nog med bevis och att han således inte kan bedömas skyldig. Det betyder inte att kvinnan i fråga har ljugit, utan att man helt enkelt inte kan bevisa vad som skett.
Till saken hör dock att toppjuristen i veckan kallade till en egen presskonferens där han bland annat hävdade att han inte tafsar men däremot “kladdar”. Han kallade även kvinnan, som han dessutom namngav under presskonferensen, för lögnerska och bedragerska. Kvinnan får nu motta hot och mår förstås väldigt dåligt.
Jag tänker inte skriva en krönika om detta, det har andra redan gjort. Men detta exempel får mig att vilja skriva om begreppet våldtäktskultur generellt. Vad innebär våldtäktskultur? Jo, att vi i vår kultur är så vana vid, och har normaliserat, beteenden till den grad att vi inte reflekterar över huruvida de kan anses vara övergrepp. Låt oss bena ut detta minst sagt problematiska fenomen.
Många killar är så inlärda att tjejer ska vilja ligga med dem att själva tanken på att en tjej inte skulle vilja det gör henne till lögnerska, trots att man kan tänka sig att det snarare är ett tecken på att han är narcissistisk eller har problem att förstå signaler. Det gör det också naturligt att aldrig se sig själv som en förövare. Att inte förstå att man själv faktiskt kan vara eller rentav är en förövare, för att man från första början inte ens kan tänka sig att tjejen inte vill. Det är våldtäktskultur.
Hela vår kultur, våra samspel människor emellan, genomsyras av detta. Den gamla idén om att en tjej leker svår, att ”hon egentligen vill”, är våldtäktskultur. Alla tjejer du känner vet om strategin att parera en invit genom att ”leende avvisa”, eftersom hon vet att ”argt avvisa” kan innebära värre konsekvenser. Låt oss komma ihåg att var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige av en man hon har eller har haft en nära relation till.
Det är förstås en bekvämare tanke att en tjej ljuger än att man själv skulle vara en förövare. Att kunna ta den bekväma vägen (hon ljuger, jag blir smutskastad) snarare än att reflektera över vad samtycke faktiskt är och om man själv gjort någonting mot någon utan samtycke, är ett privilegium skapat av våldtäktskultur. Att kunna välja, bestämma, att nu är det faktiskt jag som är offret här. Det blir då naturligt att peka ut kvinnan i fråga som lögnerska för att spä på sig egen offerroll.
Återigen: att en utredning läggs ner innebär inte att den ena eller den andra saken inte hände, bara att det inte finns nog med bevis. Och när nio av tio av alla våldtäktsutredningar läggs ner är det våldtäktskulturen i vårt samhälle som gör att vi drar slutsatsen att ”tjejen ljög” snarare än att tänka ”vad är det för sjukt jävla fel på vårt rättssystem?”
Tänk om nio av tio mordutredningar skulle läggas ner? Folk hade varit upprörda. Inte på offren, även om det tekniskt sett inte gått att bevisa att de själva inte valde att lägga sig ner och dö. Självklart hade folk varit upprörda på rättsystemet. Ett system som i princip säger att du har en 90-procentig chans att komma undan med den här typen av brott. Som bekräftar det onda i kulturen, varpå kulturen sedan straffar de som anmält.
Jag vill kunna uppmana alla tjejer i hela världen att anmäla när de blivit utsatta för ett brott. Men oron finns där hela tiden. Vilka konsekvenser innebär det? Kan det bli värre än om jag bara leende tar mig igenom detta? Våldtäktskulturen förflyttar gränser (som definitionen av tafsande och kladd) och gör det bekvämt att lägga skulden på offren.