Strax Almedalsvecka. Just i år hade jag velat åka dit, enbart på ett grund av ett seminarium med titeln Extremismens outforskade landskap som tar plats 1 juli. Seminariet ska bland annat presentera det forskningsinstitut om våldsbejakande extremism och rasism som regeringen anslagit pengar till och som ska förläggas på Göteborgs universitet. Institutet har redan innan det påbörjat sin verksamhet ådragit sig kritik på flera punkter från den akademiska världen. Bland annat ställer sig en rad forskare vid Göteborgs universitet frågan hur det kommer sig att enbart etniskt svenska forskare tycks vara knutna till institutets uppbyggnad. Det är märkligt att inrätta en ny statlig verksamhet utan en pluralistisk tanke.
Vid seminariet i Visby är det likadant – en rad vithyade män och enstaka kvinnor – Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är en – ska tala under dagen. Programmet ter sig exkluderande. En får lite känslan av att nu ska präktiga helsvennar – som trots allt ändå vet allting bäst – berätta hur det ligger till med rasismen. Ytterligare kritik handlar om att institutet ska vara ett samarbete med Kungälvs kommun där Toleransprojektet grundades efter att John Hron mördades av nynazister 1995.
Mina följare här i PT vet att jag är skeptisk till toleransbegreppet. Visserligen är det väl förankrat i arbetet med mänskliga rättigheter men det anses också delvis förlegat och problematiskt av flera skäl. Dels fokuserar det på ”den andre”, ”den avvikande” som ska erbjudas tolereras. Dels rymmer begreppet en maktrelation: någon/några har rätten och privilegiet att tolerera någon annan. Hur gött är det att vara den som blir tolererad? Själva utgångspunkten för idén om tolerans framstår som ojämlik.
På senare år har exempelvis normkritik börjat ses som mer fruktbart i arbetet mot rasism och annan diskriminering. Normkritiken fäster uppmärksamhet på såväl samhällets strukturer som på enskilda individers attityder och normer. I stället för att fokusera på det som av hävd ansetts som avvikande ifrågasätts det som betraktas som normalt.
Såklart är det välkommet att regeringen vill göra en satsning på rasismforskning. Det finns mycket sådan svensk forskning som förtjänar att tas tillvara. Däremot är det olyckligt att inriktningen också ska vara våldsbejakande extremism. Missförstå mig rätt – det behövs säkert ett kunskapscentrum också för detta forskningsfält – men jag tycker inte att de två hör ihop. Strukturell och individuell rasism och diskriminering är en sak, våldsbejakande extremism en annan. Risken är att fokus blir på våldsbejakande extremism eftersom som det är i ropet sedan det står klart att rekrytering till IS sker i Sverige. Rasism är inte lika trendig.
Termen våldsbejakande extremism har fått en islamofobisk slagsida, på samma sätt som begreppet terrorism haft sedan 2001. Som ordförande i en antidiskrimineringsbyrå märker jag av det genom bland annat näthat och smutskastning av islamofobisk karaktär i försök att misstänkliggöra organisationen som någon slags IS-filial. Mycket obehagligt.
Sverige har en komplex situation av å ena sidan en stor majoritet som välkomnar flyktingar, å andra sidan ett växande Sverigedemokraterna. Vi har också en historia av strukturell men icke erkänd rasism som egentligen aldrig tagits itu med från statsmakten. Vi tror oss leva i ett lagomklimat där extremism gror. Sammanfattningsvis tycker jag att regeringen borde tänka några varv till när det gäller viktiga kunskapsområden som rasism, diskriminering och extremism.