I en intervju med Svenska Dagbladet förra torsdagen flaggade statsminister Magdalena Andersson (S) för att skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) under våren kommer att presentera reformer på det utbildningspolitiska området.
Det är hög tid för det. Förslagen kommer att bygga på utredningen ”En mer likvärdig skola” – och det är precis vad Sverige behöver. Alla lovande karriärer börjar nämligen på samma ställe – men det gör också varje resa in i utanförskap och segregation.
På det sättet har skolan en koppling till alla våra samhällsproblem – och det vi gör med den, eller låter bli att göra med den, kommer vi förr eller senare få skörda frukterna eller ta konsekvenserna av.
Under den tid då Alliansen regerade Sverige lyckades borgerligheten komma undan med ett litet trolleritrick. Deras skolminister Jan Björklund (L) brukade med jämna mellanrum komma med utspel om att det hädanefter skulle råda ”ordning och reda” i den svenska skolan.
Ibland var det kepsar och mössor som skulle förbjudas i klassrummen, andra gånger var det mobiltelefoner. Ibland hette det att den nyinförda lärarlegitimationen på något magiskt sätt skulle ge lärarna råg i ryggen och en helt ny auktoritet.
Det syftade alltid till att komma bort från det som kallades för flumskolan, och tillbaka till en traditionell katederundervisning där studenterna sitter välkammade och raka i ryggarna och svarar på varje fråga som magistern har ställt.
Det som gör det här till något av ett trolleritrick, är att borgerligheten under hela sin tid vid makten lät bli att göra något åt roten till de problem inom den svenska skolan som var uppenbara redan då.
Ordningsproblemen i skolan var nämligen inte begränsade till klassrummen och korridorerna – man skulle tvärtom kunna säga att de var som allra värst i de stora friskolekoncernernas styrelser och på den fria skolmarknaden.
Genom att leka affär med den svenska skolan har vi kommit till en situation där riskkapitalister kan tjäna miljarder på svenska skolungdomar, där skolor delar ut glädjebetyg för att blåsa upp sina resultat och där den fria etableringsrätten gjort det svårt för kommuner att planera och driva den egna skolverksamheten.
Vi har bara under de senaste månaderna fått läsa om olika typer av missförhållanden på så olika skolor som den muslimska Römosseskolan i Göteborg och Internationella Engelska Skolan i Täby – och det är uppenbart att även väljarna har tröttnat på att låta skolan vara en lekstuga.
Fler än någonsin är nu kritiska till vinstuttag i skolan, och det tycks till slut även öppna upp för en seriös diskussion om reformer av den svenska skolans organisering bland de politiska partierna. I den diskussionen är det nödvändigt att Socialdemokraterna tar täten.
Det duger inte med symboliska åtgärder eller gester om vilken sorts skola det är vi vill ha. Vi måste ta tillbaka kontrollen över den svenska skolan, och se till att den inte bara är väl finansierad och försedd med resurser – utan också att alla dessa pengar kommer dit de behövs och där de gör allra mest nytta.
De före detta allianspartierna behöver göra sig av med sina ideologiska skygglappar, och inse att det långdragna marknadsexperimentet i den svenska skolan var ett misslyckande. Friskolor har en roll att spela i ett fungerande skolsystem – men de är faktiskt inte viktigare än vår gemensamma framtid och våra barns utbildning.
På den punkten måste vi våga göra reformer, för en likvärdig skola är den bästa grunden för ett jämlikt samhälle som finns.