Varje gång jag skriver om mäns våld mot kvinnor får jag höra att det är relevant att titta på förövarnas etnicitet. Det är det inte. Varje expert på ämnet konstaterar att det inte finns någon röd tråd i varken ursprung, hudfärg, religion, eller socioekonomisk tillhörighet (klass). Vore det så att det gick att säga att enbart män med en viss hudfärg (eller som kommer från ett visst område, eller som jobbar med ett visst yrke) utövar våld mot kvinnor så vore det väldigt lätt för oss kvinnor att helt enkelt undvika den typen av män.

Nu tänker jag ta ner den här diskussionen på en närmast dum nivå, men ibland krävs det. Att vilken man som helst kan vara en förövare betyder inte att alla män är förövare. Det betyder att förövare finns i alla grupper av män.

När någon hävdar att det bara är en viss typ av män som är förövare (ofta utpekas invandrare eller det på många sätt problematiska uttrycket ”white trash” det vill säga vit arbetarklass) handlar det om att svära sig själv fri från skuld och klargöra att man är en ”god man”. Men det man faktiskt gör, är att peka ut en i övrigt förtryckt grupp (icke-vita eller låginkomsttagare då exempelvis) som bovarna, samtidigt som man förminskar det ursprungliga problemet. Nämligen kvinnors otrygghet.

Det problemet handlar om, alltså kvinnors otrygghet, är något som alla män måste ta ansvar för. Även de som inte utövar våld. Ingen man får tro att enbart en viss typ av man (och då oftast en typ som de själva inte har i sin umgängeskrets) är en potentiell förövare. För då kan man missa att ens kompis eller brorsa utövar våld, och missar man det sätter man kvinnoliv på spel. Bara för ens egen ovilja att identifiera sig med en förövare utseendemässigt eller kulturellt. Det är rakt av oansvarigt.

Våld tar sig dessutom i många former av uttryck. Det kan vara allt ifrån kontrollbehov, glåpord, hot och fysiskt våld. Dessa tendenser har vi alla sett någon gång. En pojkvän som vill läsa ens sms. En fästman som inte vill att man ska träffa sina kompisar. En man som blir arg när man inte vill ha sex. En killkompis som kallar en tjej för slampa. Alla är de på en skala av förövare, för deras beteenden skapar otrygghet för kvinnor omkring dem. Och det är allas ansvar, men kanske särskilt de ”goda männens”, att säga ifrån.

Efter att jag i veckan skrev om mäns våld mot kvinnor, i en text som främst behandlade tv-program jag sett och kulturella tendenser som normaliserar våldet, så var jag utmattad hela dagen. För att det aldrig tycks ske någon förändring. Detta trots att jag och så många andra pratar om våldet mycket oftare än de dagar media och politiken väljer att rikta fokus på frågan. Handlar en fråga om tjejer och kvinnor så kommer frågan alltid att vara mindre viktig än andra. Det är så verkligheten ser ut.

Vilket gör att vi gör det till en fråga om män. Om en man känner olust inför att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem så måste analysen rimligtvis vara att som man försöka motverka detta. Inte peka finger, inte försöka svära sig fri från skuld. Ta istället snacket med kompisar, bröder, samt i media och i politiken. För först när frågan anses vara viktig för alla, vilket den redan borde vara, kommer vi att se förändring.