Det slår aldrig fel. Så fort det blir sommar drar politiker synlighetskortet. Hur vågar partiledare X gömma sig såhär länge? Fegt och taskigt mot väljarna. Alla partier använder sig av den retoriken mot motståndarna. Ett simpelt drag att göra på den politiska spelplanen när politiska argument tryter.
Var är egentligen Ebba Busch? Hur vågade hon tacka nej till partiledardebatten i våras? Alla har sin egen definition på synlighet. Partister klagar när en politisk motståndare inte varit med i SVT:s Agenda på länge. Ett program med få men initierade tittare. Den efterfrågade politikern har kanske samtidigt rest land och rike runt och träffat väljare istället. Men det syntes bara inte i TV. Jonas Sjöstedt hade på sin tid hör och häpna flera politiska möten med personer utan att fota det till sociala kanaler. Så vad synlighet egentligen betyder kan man tvista om länge. Det beror ju också helt på i vilka kanaler man är med i. En stjärna på Tiktok är igenkänd av alla under 20 men ett blankt blad för dem som fyllt 40.
Jimmie Åkesson har knappt varit synlig alls sedan valet och regeringsbildningen förra hösten. Men när Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj besökte Sverige i helgen då dök han iallafall upp på gruppfotot med övriga partiledare. Hans frånvaro påverkar inte Sverigedemokraternas opinionssiffror nämnvärt. Det rullar på ändå. Nyligen dök en bild upp på Åkesson klädd i Hawaii-kläder tillsammans med bandmedlemmar från Ultima Thule. Moralpolisens högkvarter på Twitter vaknade direkt. Hur kan han klä ut sig och roa sig i sådana här allvarliga tider? Det är väl helt ointressant, däremot finns en poäng att lyfta högerextrema kopplingar till hans umgänge.
Politiker är vanliga människor och det är klart att de har ett liv vid sidan av också. Säkert färre timmar fritid än medelsvensson, men låt dem vara i fred. Drevet mot finska Sanna Marin efter klipp där hon festade är ett talande exempel. Är det någon som minns ett politiskt avtryck från henne? Nä, men att hon en kväll dansade med vänner glömmer ingen.
Det är naturligt att väljare är nyfikna på personerna bakom. Vilka är de? Vad vill de? Varje politiker måste själv avgöra hur personlig och privat man vill vara i offentligheten. I en tid med sociala medier i snabbt tempo behöver man synas. Till en viss gräns. Man vill gärna slippa krypa in under huden på dem. Balansen kan vara svår. Ett knep är att bestämma sig för en eller två saker ofarliga saker man kan bjuda på om och om igen. Lättare för väljarna att komma ihåg. Som att Ingvar Carlsson hejar på Elfsborg och Johan Pehrson är killen vid grillen. Det räcker gott så.
Statsministern, oavsett parti, har självklart ett större ansvar. Här handlar det om att företräda Sverige för alla medborgares bästa. I en sådan roll får man inte koppla av eller bort. Däremot är det inte hela världen om en partiledare ligger lågt en period. Politik är lagarbete och det viktigaste är alltid politikens innehåll. Och partiprogrammet kan alla heltidspolitiker på sina fem fingrar. Kommun- och regionpolitiker är sällan nationellt kända, men de bär upp demokratin i det lilla varje dag. Kvällsmöten och läsning av hundratals sidor handlingar är ett evigt nötande.
Lägg ner synlighetshetsen och ta debatten istället. Väljarna är inte dummare än att de fattar att politiken är viktigare än vem som syns var.