Europas stöd måste vara fast och konsekvent

I veckan har det gått fyra månader sedan Ryssland inledde det oprovocerade angreppskriget mot Ukraina. Under den tiden har mycket hunnit förändras i både det svenska politiska landskapet och det europeiska – men också en hel del vid krigets själva frontlinjer.
Den som under de senaste månaderna har följt med i den svenska och internationella mediebevakningen av händelserna har blivit mer eller mindre översköljd av olika teorier och prognoser om vad som just nu äger rum på slagfältet, och vad som kommer att hända där i framtiden. 
Det har hetat att kriget snabbt skulle vara vunnet till rysk fördel, att det tvärtom är Ukraina som har övertaget och kanske kommer att kunna återta alla de förlorade landområdena och sedan har pendeln svängt över till den ryska sidan igen.
Det enda man har kunnat säga med total säkerhet, är att ingen med total säkerhet vet vad som kommer att hända eller hur kriget i fortsättningen kommer att utvecklas. 
Därför har det hela tiden varit klokt att ställa in sig på det värsta tänkbara scenariot – det av ett långt och utdraget krig i Europa, med alla de risker och konsekvenser ett sådant kan föra med sig.
Det är nämligen lätt att agera, visa enighet och solidaritet när den olycka som drabbar ett land eller en region är en nyhet som hela tiden toppar massmedierna och dominerar nyhetsflödet – men betydligt svårare att hålla i det engagemanget när det som från början har varit otänkbart förvandlas till en gruvlig vardag.
Det har redan blivit tydligt att den europeiska enighet som till en början överraskade världen faktiskt också har sprickor i sig – det handlar framförallt om det ungerska sanktionsmotståndet, men även andra länder som känner av sanktionernas konsekvenser tycks åtminstone överväga den egna positionen.
På det kan det svenska och europeiska svaret bara vara ett enda – att verka för mer europeisk enighet mot Ryssland, för tyngre och allvarligare sanktioner och för fortsatta och utökade vapenleveranser till Ukraina så att landet i enlighet med folkrätten kan försvara sig emot angreppskriget.
Det är nämligen fortfarande någonting mer som står på spel här än enbart Ukrainas öde eller ens den rådande säkerhetsordningen i Europa. 
När den demokratiska världen unisont fördömde det ryska anfallskriget gjorde man det inte enbart och inte ens i första hand till deras försvar – utan till försvaret av den grundläggande principen att kriget inte är det medel som vi använder för att tävla mellan länder eller tillvarata våra intressen.
Det är en läxa som vi trodde att hela Europa hade lärt sig under 1900-talet, och som många av oss hade kommit att betrakta som en självklar förutsättning i åtminstone vår del av världen. 
Om vi nu eller i framtiden bryter mot såväl de löften som vi har gett det ukrainska folket som mot de principer som vi själva har satt upp, så innebär det ett medgivande om att den läxan helt enkelt inte gäller – och att den rätt som råder mellan nationerna helt enkelt är den starkares rätt.
Det kommer inte att gynna någon. Krig har inga vinnare, och får inte utkämpas. Men det kommer att vara alldeles särskilt missgynnsamt för små, fredliga och demokratiska nationer som vår egen.
Därför måste Sveriges röst i frågan om det internationella krisläget fortsätta vara tydlig, fast och konsekvent. Med vissa principer är det helt enkelt inte möjligt att kompromissa – antingen håller de, eller så är de trasiga för alltid.
Det är upp till oss att visa för Ukraina, för världen och för oss själva att vi står fast vid våra ord.