Enligt källor till TT heter det att regeringspartiernas nya överenskommelse med Sverigedemokraterna är klar – och att de inom kort kommer att presentera en serie nyheter ihop.
Att avtalet behövde uppdateras är knappast någon överraskning – det kom till under stark tidspress, var illa skrivet och liknade mer en ungefärlig avsiktsförklaring än något sammanhängande program.
Tanken var från början att uppdateringen skulle vara betydligt större, men i stället har man nöjt sig med att fila på detaljerna – det som skulle bli Tidöavtalet 2.0 heter nu i stället Tidöavtalet 1.1.
Enligt samma rapporter kommer Sverigedemokraterna få igenom en av sina gamla käpphästar – vad de kallar för ett bokslut över vad invandringen över invandringens kostnader.
Det är ett projekt som är så stort och har så många variabler att det knappt är meningsfullt som räkneövning ens – men på sätt och vis kan man förstå hur regeringspartierna har tänkt.
De ger SD den utredning och det bokslut de vill ha – och skriver upp det som en symbolisk seger för Sverigedemokraterna, medan de själva i gengäld kan få in mer av sin egen konkreta politik.
Det är ju ändå svårt att förstå vad ens Sverigedemokraterna tänker sig att en sådan utredning ska leda till, mer än att fungera som ett plåster på deras sårade känslor; de menar att de hade rätt om invandringen under alla de år då de borgerliga partierna inte ville ta i dem med tång, och nu vill de ha upprättelse i efterhand.
Problemet med det resonemanget är emellertid dubbelt – för å ena sidan börjar de Sverigedemokratiska förhandlingssegrarna bli så många, att regeringen riskerar att helt och hållet stå i deras skuggan, och å andra sidan ger de Sverigedemokraterna chansen att även i fortsättningen sätta regeringens offentliga agenda.
Kan någon än så länge peka på någonting den här regeringen än så länge har genomfört som framstår som en stor och betydelsefull ideologisk seger för Liberalerna, Moderaterna eller Kristdemokraterna?
Deras meritlista efter ett år på jobbet handlar snarare om att vara mer eller mindre villiga leverantörer av Sverigedemokratisk skåpmat, om ett valhänt förvaltande av ekonomin i kraftig motvind och om drömmar om reformer av energisektorn som än så länge inte ens har kommit till ritbordet.
Det ser väljarna – och konsekvenserna av deras svaghet är tydlig i opinionsmätningarna.
Regeringspartiernas väljarstöd fortsätter att sjunka, Sverigedemokraternas fortsätter att öka – och enligt en mätning Indikator Opinion gjorde för Ekots räkning föredrar inte ens en femtedel av landets väljare i nuläget Ulf Kristersson som statsminister.
Det är knappast ett starkt mandat att regera med – och det är inte heller en särskilt stark position att gå in i en omförhandling med Sverigedemokraterna ifrån.
Att så skulle ske var det många som varnade inför – och nu har alla varningar som de borgerliga partierna fick på förhand blivit besannade.
De trodde sig städsla SD för sina egna intressen, och utnyttja deras mandat för att få både ministerposter och makt. I själva verket var det tvärtom Sverigedemokraterna som grep borgerligheten i nackskinnet, och kastade in dem i Rosenbad.
De kan när som helst göra samma sak igen, och kasta ut dem därifrån. Det kommer de inte att göra så länge de fortsätter att tjäna på den nuvarande situationen – men om Ulf Kristersson värnar om sitt eftermäle borde han göra det enda rätta, och kasta in handduken.
Det är nämligen bättre att avgå på sina egna villkor, än att dra med sig såväl respekten för regeringsmakten som sitt eget parti i fallet.