Sverige viker sig för de turkiska kraven

På tisdag besöker statsminister Ulf Kristersson Turkiets huvudstad Ankara för att träffa landets auktoritäre president Reccep Tayyip Erdogan, och bland annat diskutera den svenska Nato-ansökan som Turkiet hittills har underlåtit att ratificera.
Kanske var Kristersson orolig för att han skulle få ett kyligt mottagande av den turkiska presidenten, för i Ekots lördagsintervju såg nyblivne utrikesministern Tobias Billström till att han fick en present att ta med sig.
I enlighet med Turkiets önskningar tar Sverige ytterligare avstånd från de kurdiska organisationerna YPG och PYD, och går därmed en bit längre än vad som krävs i det avtal som Sverige, Finland och Turkiet undertecknade i somras. 
YPG och PYD är de respektive militära och politiska grenarna av den rörelse som – i allians med USA, Frankrike och stora delar av Nato – var allra viktigast i bekämpandet terrororganisationen IS.
Redan i sig är detta djupt problematiskt ur ett moraliskt perspektiv. Sverige är ett land som är rikt, starkt och relativt avlägset från regionen, och som ofta påstår sig värna om mänskliga rättigheter och demokrati i utlandet. Ändå kan man inte stå upp för gjorda åtaganden.
I stället väljer man att böja knä för Erdogan – och även om en del av det har varit en oundviklig del av det spel som den svenska Nato-ansökan har utlöst, så är detta fel beslut i helt fel läge.
Att förhandla med auktoritära ledare är en svår konst, där det inte alltid hjälper att ge dem allt de pekar på omedelbart. 
Den nytillträdda regeringen hade kunnat välja att signalera trygghet och styrka – men Kristerssons brådska till Ankara och begäran att behaga Erdogan tyder snarare på motsatsen; det signalerar en svaghet som Turkiet kommer att kunna utnyttja, och som på lång sikt eroderar vår trovärdighet som en partner i internationella sammanhang.
Detta understryks av att regeringens besked har mötts med förvåning och bestörtning i både den finska och den svenska riksdagen.
Under den tid då den svenska Nato-ansökan lämnades in var Socialdemokraterna under Magdalena Andersson ytterst noggranna med att processen för det första måste vara förankrad inom landet och riksdagen, och genomföras gemensamt av de två statsbärande partierna.
Nu brydde man sig inte – stick i stäv mot sedan länge etablerad praxis på utrikesområdet – ens om att informera oppositionen i riksdagen om det kommande steget.
För det andra var man tydlig med att varje steg man tog i riktning mot Nato-medlemskap togs tillsammans med Finland – men nu verkar processen snarare vara ett stycke improvisationsteater avsedd för publiken i Ankara.
Det sätter våra grannar på andra sidan Östersjön i ett oväntat och en smula knivigt läge, trots att de har haft stort tålamod med att Turkiets invändningar i första hand har haft med Sverige att göra.
Den enda tänkbara anledningen till regeringens brådska är att man – under en höst som redan har hunnit präglas av en serie löftesbrott och politiska misslyckanden – väldigt gärna vill få till någonting som i alla fall ser ut som en politisk vinst.
Kanske kommer den, kanske kommer den inte. Men i vilket fall har den nu köpts till priset av att Sveriges trovärdighet som samarbetspartner har skadats, och att alla världsledare som hädanefter sätter sig i en förhandling med Ulf Kristersson känner till att han är en ombytlig ledare för en svag regering.
Det är bara att ge honom en klapp på axeln så faller han på knä – och det är inte bra för Sveriges rykte eller ställning i världen på vare sig lång eller kort sikt.