Sverige står faktiskt inte utan vänner nu

Det är hög tid att vi sänker temperaturen nu – och då syftar jag inte på elementen i våra hus och lägenheter. Dem har vi i många fall redan sänkt, på grund av elpriserna och på grund av de många turerna av osäkerhet kring vem som ska ersättas, på vilket sätt och för vad.
Jag syftar inte heller på den globala uppvärmningen – även om det också där skulle vara på sin plats att åtminstone undvika att fortsätta skruva upp temperaturen alltför mycket.
Jag syftar på temperaturen och intensiteten i de samtal som handlar om den svenska Nato-anslutningen, och i synnerhet den rävsax som den svenska regeringen har klivit ner i för att få Turkiet att godkänna den svenska ansökningen. 
Läget är förstås olyckligt. Det allra bästa hade förstås varit om den svenska ansökan hade varit godkänd redan förra året. Men det innebär inte att vi ska ha så bråttom att vi fattar okloka beslut, eller låter oss förledas in i en atmosfär av hot, osäkerhet och rädsla som får oss att skynda på ännu mer.
Beslutet att gå med i försvarsalliansen Nato fattades förra våren med bred majoritet, efter många års motstånd och viss vånda. Vi känner till anledningen: Den ryska aggressionen förändrade det säkerhetspolitiska läget, och den finska omsvängningen gjorde att det inte längre fanns något tungt bärande skäl för oss att fortsätta stå utanför.
Att den delen av processen gick fort innebär emellertid inte att vi ska tänka på ett medlemskap i Nato som ett plåster, som vi ögonblickligen måste lägga på det blödande sår som är vår bristande försvarsförmåga.
Det säkerhetspolitiska läget är allvarligt, ja. Men det innebär inte att det föreligger något överhängande hot om angrepp på Sverige, och det betyder inte alls att vi står utan vänner eller allierade innan Turkiet har ändrat sig om den svenska ansökan.
Det har förberedelsearbetet sett till – och det har det som kallats Hultqvistdoktrinen, efter den före detta socialdemokratiska försvarsministern sett till. Sverige är redan i nuläget integrerat och förankrat i militära samarbeten som stärker vår försvarsförmåga.
I stället borde vi tänka på vårt medlemskap i Nato som ett långsiktigt beslut med långsiktiga konsekvenser och effekter för vår försvarsförmåga och för säkerheten i vår del av världen. 
Tillsammans med våra grannländer och de övriga Nato-länderna kommer vi förhoppningsvis att kunna utöva ett avskräckande och stabiliserande inflytande över potentiella aggressioner i framtiden – det är det som är själva värdet med ett svenskt Nato-medlemskap. 
Värdet ligger däremot inte att vi omedelbart ska få känna oss så säkra som förut, eller att vi får en ”quick” fix mot det nya säkerhetspolitiska läget. 
Det innebär också att vi kan skära ned på brådskan i att truga, be och förhandla med Turkiets president om att godkänna vår ansökan omedelbart. Bara att betrakta frågan ur den synvinkeln gör villkoren för den förhandlingen annorlunda – det är nämligen inte så att Turkiet sitter på trumfkortet här eller att tiden är på Erdogans sida.
Tvärtom gör de sig ovän med flera av sina allierade genom att försena processen och skada trovärdigheten för alliansens ”open door policy.”
I det läget kan Sverige ta ett steg tillbaka – stå fast vid sin ansökan och vid sina åtaganden, och därmed vinna ett medlemskap i Nato som kommer till på betydligt bättre och långt mindre förnedrande villkor än dem utrikesminister Billström statsminister Kristersson vill pressa sig till just nu.
Det enda som krävs är att ha en realistisk blick på situationen – och en smula is i magen ibland.