Sverige måste hitta fotfästet mot Erdogan nu

Det stod i söndags helt klart att Turkiets president Reccep Tayyip Erdogan vinner även den andra valomgången, och därmed kommer att fortsätta på sin post under de kommande fem åren.
Det är en dålig nyhet för Turkiet, som under de senaste åren har lidit konsekvenserna av såväl en konfrontationspolitik gentemot omvärlden, en misslyckad ekonomisk politik med inflation som får den svenska att se ut som småpotatis och en omfattande korruption.
I den meningen ligger betoningen på ”dålig” snarare än på ”nyhet” – för även om valet att döma av de utländska valobservatörernas rapporter hittills verkar ha varit relativt hemligt och fritt, är själva möjligheten att rösta inte allt som vi betecknar som en demokrati.
För att ett val ska betraktas som fritt, allmänt och rättvist skulle det nämligen också behövas en regering som inte använder statsapparaten som ett slagträ mot den politiska oppositionen.
Så är inte fallet i Turkiet, där oppositionspartier löses upp, politiska motståndare och journalister fängslas, och de statliga medierna i valtider fungerar som en förlängd del av Erdogans kampanjorganisation.
Det är också och i synnerhet dåliga nyheter för de minoriteter som är bosatta i Turkiet – gentemot dem, och i synnerhet mot landets kurder, har Erdoganregeringen länge fört en aggressiv repressionspolitik, och det finns inget som tyder på att ytterligare en mandatperiod kommer att få honom att ändra kurs.
Inte heller är någon kursändring att förvänta på det internationella planet, där Turkiet länge har sökt att utnyttja sin centrala geopolitiska position mellan öst och väst på ett kortsiktigt och för omvärlden inte sällan skadligt sätt. 
Det har handlat om att plocka hem snabba ekonomiska och politiska vinster för regeringen genom att spela ut olika aktörer mot varandra – snarare än att bidra till regional stabilitet i Mellanöstern och Svarta havsregionen genom ett stabilt, pålitligt och långsiktigt engagemang för fred. 
När valresultatet är klart ska det dock respekteras – och för Europas ledare behöver nu åstadkomma en fungerande balansgång i de samarbeten med Turkiet som faktiskt är absolut nödvändiga.
Det handlar om att hantera flyktingströmmar genom regionen, det handlar om spänningarna i Kaukasus och om det avtal om spannmålsexport från Ukraina som landet är garant för. 
Samtidigt får man aldrig upphöra att påpeka de demokratiska brister som finns i landet, eller sluta stödja delar av landets demokratiska opposition. 
För Sveriges del handlar det specifikt om Turkiets fortsatta blockad mot den svenska ansökan om medlemskap till försvarsalliansen Nato – och där framkom det under måndagen att utrikesminister Tobias Billström (M) redan i veckan ska träffa sin turkiska motsvarighet för fortsatta diskussioner.
I dem diskussionerna är det särskilt viktigt att Billström och regeringen han representerar äntligen hittar en hållning som är både värdig och långsiktigt hållbar för Sveriges del. 
Tidigare har man försökt med vad som utifrån mest har liknat smicker, medgörlighet och djupa bugningar inför Erdogan – något som av allt att döma enbart har fått motsatt effekt, och låtit honom släppa in Finland i Nato före Sverige.
För Sveriges försvarsförmåga och internationella anseende är det av avgörande betydelse att Billström nu slår an en annan ton, och inte kastar alla sina kort och marker på bordet i hopp om att få med sig en kortsiktig vinst ifrån Ankara.
Så gör inte en klok förhandlare – och en sådan ”seger” skulle i längden vara väldigt dyrköpt för Sverige ändå.