I början av veckan kom nyheten att ett av de sista hindren på Sveriges väg mot en anslutning till försvarsalliansen Nato nu har klarats av. Den turkiske presidenten Reccep Tayyip Erdogan har nu signerat sitt medgivande till Sveriges inträde, och skickat ärendet vidare till sitt parlament.
Att det är hans parlament råder det ingen tvekan om – för även om de turkiska talespersonerna gör sitt bästa för att hävda att parlamentet kommer att fatta ett självständigt beslut, vet alla att presidenten i det landet brukar få precis vad han vill.
Det är också därför det är klokt att inte ropa hej innan vi är över bäcken, och som Ulf Kristersson (M) gjorde i Vilnius börja fira att processen är avslutad.
Om Erdogan vill att den ska dra ut ytterligare på tiden, kommer den att göra det – och det ändras inte av att han har skrivit under ett papper.
Det betyder också att Sverige även i fortsättningen befinner sig i ett slags säkerhetspolitiskt limbo – vi har tagit klar och tydlig ställning för ett Nato-medlemskap, men än så länge inte beviljats det.
Det är inte en avundsvärd position att befinna sig i – särskilt inte nu, när världssamfundet i stället för att fokusera på att avvärja den ryska aggressionen i Ukraina också är tvunget att förhålla sig till risken för en eskalerad konflikt i Mellanöstern.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro minskar nämligen inte hoten mot den svenska säkerheten bara för att den ryska krigsmakten har tagit sig vatten över huvudet i Ukraina – konflikter leder till fler spänningar, till rubbningar i den globala diplomatin och en ökad risk för konfrontationer.
Sådant utgör också en risk för Sverige, och det visar om inte annat de upprepade sprängdåden mot infrastruktur på Östersjöns botten och intensiteten i det ryska spionaget mot Sverige.
Därför utgör ett medlemskap i Nato fortfarande den tryggaste säkerhetsgarantin som står att få för svensk del – och därför är det oroväckande att vi efter det turkiska godkännandet tycks möta ytterligare ett hinder på vägen dit.
Det hindret har formen av Viktor Órban och den ungerska Fideszregeringen, som under torsdagen gjorde klart att de för att godkänna Sveriges ansökan kräver förbättrade relationer mellan Sverige och Ungern.
I klartext innebär detta att Ungern vill att den svenska regeringen ska backa från och be om ursäkt för den mångåriga och blocköverskridande kritiken mot demokratins nedmontering i Ungern.
Med tanke på att Ulf Kristersson redan har valt att liera sig med – och att den regering han leder är helt avhängig av – ett parti som i många år har hyllat Ungern som ett föregångsland vore det för honom inte ett onaturligt steg att ta.
Men på den här punkten måste vi faktiskt dra en röd linje, och säga stopp. Det var illa nog att Sverige under lång tid var tvunget att ödmjuka sig inför Erdogans krav – men det hade ändå tydliga drag av diplomatisk teater över sig.
En ändrad svensk linje mot Ungern skulle innebära att vi sällar oss till de länder som accepterar att EU inte enbart är en sammanslutning av demokratiska stater, och som är beredda att sabotera samarbetet vid varje steg.
Under Kristerssons ledning har vi redan sållat oss till dem när det kommer till migrations- och klimatpolitiken – men om vi också ger upp kampen för yttrandefriheten och rättsstatens principer skulle det innebära en fullständig urholkning av Sveriges internationella anseende.
Det skulle i ett ord innebära att vi gav upp allt det som vi påstår att vi vill försvara genom att ansluta oss till en försvarsallians.