Svantessons svältbudget är ett svek mot välfärden

Vårbudgeten är den mindre av de två årliga budgetarna, och har ofta funktionen att lägga till, rätta eller ändra det som saknades i den förra.
Från början verkade det som om det skulle vara särskilt sant i år, eftersom de utdragna regeringsförhandlingarna mellan Sverigedemokraterna och regeringspartierna gjorde att höstens budget blev något av ett hafsverk.
Men nu, när vårändringsbudgeten är presenterad, är det uppenbart att så inte är fallet. Vårbudgeten är nämligen ytterst anemisk, och till och med de ändringar som presenteras som satsningar svarar inte mot de behov som landets myndigheter anger att de har, eller blir till och med sänkningar med tanke på hur mycket av pengavärdet som inflationen har ätit upp.
Det gör att finansminister Elisabeth Svantesson ännu en gång har lyckats med konststycket att inte enbart reta upp den politiska oppositionen, utan även sina egna mest högljudda supportrar. 
I vanliga fall fungerar de i budgetsammanhang som en sorts hejaklack, som försöker höja de kommande förändringarna till skyarna – men när chefen för näringslivets tankesmedja Timbro Benjamin Dousa kommenterar vårbudgeten säger han i stället: 
”Det är nästan så att man frågar sig, vad fan fick jag för min röst egentligen?”
Det är en bra fråga, och den verkar Dousa inte vara ensamma om att ställa sig.
Men där han hade velat se skattesänkningar och ytterligare nedskärningar inom välfärden och understödssystemen, så är det riktigt chockerande det att regeringar faktiskt väljer att skära ner, och fortsätter att sitta på sina händer när löntagare och kommuner i Sverige får ta smällen av den ekonomiska krisen.
Tack vare flera år av skickligt ekonomiskt ledarskap är Sveriges statsfinanser sunda, och står sig starka i internationella jämförelser. 
Magdalena Andersson (S) samlade inte pengar i de berömda ladorna för att det var roligt, eller för att det i sig är en bra idé att lägga pengar på hög; hon gjorde det eftersom hon visste att det kommer en tid när de pengarna skulle behövas för en aktiv krispolitik. 
Nu kan ingen påstå att den krisen inte är här – och det allra märkligaste med regeringens svältbudget för välfärden är att de fortsätter att bete sig som om ingenting har hänt.
De lovade runt i valrörelsen, och låter nu bli att införa de allra flesta av sina valrörelser. Men en regering kan inte låta sig vara paralyserad bara för att det vore en dålig idé att sänka skatten.
Den måste ta ut riktningen i krisen, och se till att skydda det som är allra viktigast – jobben, välfärden och omsorgen.
Det är ett ansvar som Svantesson och Ulf Kristersson tycks ha abdikerat fullständigt – och effekten är lika tydlig som den är förutsägbar; de förvärrar den ekonomiska krisen, och permanentar deras effekter. 
Att lägga en svältbudget för den svenska välfärden just nu innebär nämligen att man kommer att behöva skära i själva kärnverksamheten, just när den behövs som allra mest. 
Det kommer att bli färre undersköterskor i äldreomsorgen, färre lärare per barn och färre socialarbetare som kan arbeta med utsatta ungdomar som riskerar att dras in i kriminalitet.
I stället för att vända på varje sten, har den här regeringen valt att låta precis alla stenarna ligga där de ligger. Det är ett svek som är betydligt värre än alla deras brutna vallöften. Det innebär nämligen att staten och samhället sviker medborgarna, just när de behöver dem som bäst.
Vi står just nu inför en perfekt storm – och i stället för att bygga vindskydd famlar regeringen fram, och snurrar som en vindflöjel mitt i den.