För trots att 1860-talets sista år präglades av upprepade missväxtår exporterades det ändå ett jordbruksöverskott, även från länen i norra Sverige. Ser man till hela landet så ökade jordbruksexporten kraftigt under hela 1860-talet, framför allt exporten av havre.
Londons hästdragna spårvagnar gick på svensk havre medan befolkningen svälte.
Så även om befolkningen växte kraftigt ökade alltså spannmålsproduktionen, även räknat per person. Skördarna skulle ha räckt till alla. Men alla fick inte mer att äta.
År 1867 var alltså, paradoxalt nog, både ett svältens år – men också ett rekordår för svensk spannmålsexport. Svälten var mer en fråga om fördelning än missväxt.
Det är det man inte får glömma. För situationen 2022 kan i viss mån liknas vid den år 1867. För samtidigt som svenska folket uppmanades till att hushålla med elen under förra året slog Sverige rekord i elexport.
Elbristen är mer en fråga om fördelning än produktionsbrist.
Därför blir det en märklig debatt när den hela tiden handlar om att öka produktionen, vi har produktion så det räcker, det är bara det att vi sitter fast i en europeisk energimarknad vilket gör det mer lönsamt att exportera el än att se till den egna befolkningens elförsörjning.
Andra likheter mellan vår samtid och de svåra åren på 1860-talet är människosynen. För de svältande på 1860-talet betraktades som lata av de styrande, de fick skylla sig själva. Om de skulle få hjälp skulle de få arbeta för den. Så kom det också att bli, svältande människor fick arbeta hårt för nödhjälp, hjälp som de dessutom i många fall fick ta emot som lån.
Det var så man hade fått lära sig att tingens ordning skulle vara. Såhär stod det exempelvis i ”Betraktelser för nattvardsungdom” utgiven 1861:
Somliga måste vara fattiga och somliga rika. Det kan inte annorlunda vara. Ville man utjämna denna olikhet, så vore det orättvist, eftersom många tusen skulle bliva berövade det som de med svett och möda förvärvat, och deras ägodelar kastas i händerna på odugliga, lata och lättsinniga människor, som icke förtjänade den gåvan. Så skulle jorden inom kort bliva en ödemark och människorna alla samtliga olyckliga, utfattiga och eländigare än någonsin. Besinna detta, du fattiga, och var nöjd! Är du nöjd så är du rik.
Detta fick de utsatta möta under svältåren. Fattigdomen var ödesbestämd.
Prisstegringar på mat, bränsle och el har inneburit att snitthushållet har förlorat omkring 35 000 kr av sin köpkraft enbart under 2022. PRO släppte nyligen en prisundersökning som visar att matpriserna stigit med 20 procent under föregående år, detta slår mot de mest utsatta i samhället, däribland pensionärerna.
En annan utsatt grupp är låginkomsttagarna. Kommunal har ställt krav på en låglönesatsning i avtalsrörelsen och löneökningar som kompenserar för inflationen. Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef hos Almega, tog emot kraven med följande ord:
– Jag vill inte låta hjärtlös. Men de som tjänar minst måste få det sämre innan de kan få det bättre.
Koskinen tjänar själv drygt 132 000 kronor i månaden.
De som tjänar minst måste få det sämre. Besinna detta, du fattiga, och var nöjd.