Supportervåldet är en svår nöt att knäcka

Under fredagen höll justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett möte med representanter för polisen och delar av fotbollsrörelsen. 
Anledningen var naturligtvis den läktarskandal som utspelade sig helgen dessförinnan, då delar av publiken på stockholmsderbyt mellan Djurgården och AIK använde sig av förbjudna pyrotekniska pjäser och på ett hotfullt sätt försökte ta sig in på planen innan de kunde motas bort av poliser. 
Det är i grund och botten bra att den här frågan tas upp på regeringsnivå – och det är också bra att Strömmer så tydligt signalerar att det för hans del i första hand handlar om att lyssna på de närmst berörda parterna, innan han bestämmer sig för vad som kan och bör göras i lagstiftningsväg.
Just supporter och läktarvåld är annars ett sådant ämne som med jämna mellanrum flyter upp i den politiska debatten och som många har en åsikt om – men som ofta snarare slutar som en sorts rorschachtest där var och en ser både de problem och de lösningar som passar deras föreställningar om världen bäst.
Så kan man från ett håll få höra att fotbollsvåldet i första hand är ett problem som har med män och en viss typ av toxisk maskulinitet att göra, medan en annan säger att det bara handlar om rötägg och ligister som borde buntas ihop och låsas in så fort som möjligt.
Ytterligare andra pekar på att detta nästan uteslutande är ett storstadsfenomen, medan några belyser att det är någonting särskilt med just publiken på herrfotbollen; vi ser ju aldrig några kravaller på vare sig golfturneringar eller inom bandyn.
Från supportrarna själva hör man ibland att det skulle vara ett kollektivt skuldbeläggande och polisens aggressiva uppträdande som är det största problemet, medan poliser ibland påpekar att det finns en kultur av polishat som odlas på vissa fotbollsläktare i landet.
Slår man ihop nästan allt detta får man förmodligen en åtminstone relativt heltäckande beskrivning av fenomenet läktarvåld – men den låter snarare så här: Den är ett snårigt komplex av olika problematiker och motsättningar, som har kommit att korsas och växa till en sorts kultur just på den här punkten.
Jag är själv en fotbollsfantast, och går med glädje på min klubbs matcher i både herr- och damserierna.
Händelser som den för tio dagar sedan är så pass isolerad och så pass sällsynta att jag med gott samvete kan säga att jag aldrig är rädd när jag går på match – men det är också för att det är en miljö som jag är van vid och kan navigera igenom. 
Och det får mig inte att blunda för vad som faktiskt är ett omfattande kulturproblem runt herrfotbollen. Där finns en stämning som bär starka drag av både fylla, våldsglorifiering och – i brist på bättre ord – toxisk maskulinitet. 
För många är just det en del av lockelsen med supporterkulturen, och det gör det här problemet så svårlöst; det gör avstängningar verkningslösa, eftersom det inte går att stänga av en kultur, och det gör repressionen till ett trubbigt verktyg eftersom det alltid riskerar att uppfattas som en provokation.
Jag tror också att det är i den ändan man är tvungen att börja – och med att erkänna att det här inte är ett lätt eller snabbt utfört arbete. Det handlar inte om att ”få bort” våldet från läktaren – utan om att i grunden ändra en aggressiv kultur, och ersätta den med mjukare värden.
För det bär fotbolls- och supporterrörelsen ett stort ansvar. Våldet är kanske inte klubbarnas fel, men de har en viktig roll att spela i lösningen. Den måste de ta – men för att de ska klara av det, kommer de också att behöva hela samhällets hjälp.