För två veckor sedan skrev Anna Dahlberg på Expressen en av årets viktigaste och mest insiktsfulla krönikor. Titeln var talande, ”Kommunen har blivit politikens krockkudde”, och hittade mitt i prick. För visst är det så att kommunen får agera krockkudde för rikspolitikernas ambitioner av att sätta avtryck i människors vardag. Anna Dahlberg skriver bland annat: ”Krav- och önskelistorna fortsätter att komma i oförminskad takt samtidigt som staten vägrar att betala vad det kostar eller berätta vad som ska prioriteras bort. Listan över springnotor börjar bli ganska lång vid det här laget.”
För visst är det så att staten alltför ofta inför nya reformer som är bra för medborgaren men där ansvaret för genomförandet läggs på kommunerna och staten skickar med en finansiering som inte täcker de verkliga kostnaderna och som absolut inte tar hänsyn till hur kostnaderna utvecklas i framtiden. Många gånger är inte ens finansieringen fullständig när reformen genomförs utan i stället är de resurser som skickas med i form av stimulanspengar och där genomförandet förutsätter kommunala tillskott. Och hur lätt är det för en kommunpolitiker att säga nej till en reform som regeringen slår på stora trumman för.
Problemen kring detta måste den rödgröna regeringen bestående av socialdemokrater och miljöpartister se till att hålla i minnet nu när reformerna ska börja genomföras. En finansieringsprincip som bygger på att varje reform som beslutas på nationell nivå och som kommunerna ska ansvara för att genomföra ska finansieras fullt ut av staten och kopplas till någon form av indexering måste införas. Kommunerna får inte tvingas att genomföra reformer som innebär att de får sitta med Svarte Petter på hand, medan stolta rikspolitiker sitter och slår sig för bröstet och tar åt sig äran för reformerna.
Hittills har det varit en annan tingens ordning. Anna Dahlberg lyckas fånga detta i dessa väl valda meningar: ”Ett annat sätt är att beskriva saken är att kommunpolitikerna kämpar vid välfärdens frontlinje medan rikspolitikerna alltmer framstår som skotträdda skrivbordsgeneraler. Det är lokalpolitikerna som måste fatta de smärtsamma besluten att lägga ner skolor och dra ner på hemtjänsten. Det är de som måste möta ledsna och arga kommuninvånare ansikte mot ansikte. De utgör den sista utposten och kan inte lägga över ansvaret på någon annan. I riksdag och regering däremot kan man ägna sig åt trevliga saker som att utlova nya "lyft" och "garantier". Där kan man unna sig att vara halleluja-politiker.”
Ska Sverige kunna hålla som land, och kunna hålla en likvärdig kommunal service över hela vårt land, så måste rikspolitiker och kommunpolitiker ta fullt ansvar för det som de själva beslutar om att genomföra. Ligger beslutet på riksdagsnivå och reformen ska gälla för hela landet ska staten också ta det fulla finansieringsansvaret, och är det reformer som beslutas på kommunal nivå så ska också detta finansieras lokalt. Allt annat är fullständigt orimligt.
Ett handslag på en sådan finansieringsprincip vore ett viktigt systemverktyg för att på lång sikt verkligen säkra en god kvalitet i vård, skola och omsorg. Man ska ju komma ihåg att den demografiska utveckling som många kommuner står inför där kraftigt ökade kostnader ska bäras av allt färre ryggar innebär en tillräckligt stor utmaning. Bördan är nog stor utan nya ofinansierade ok på axlarna. Därför får inte den rödgröna samarbetsregeringen stanna vid samarbete över blockgränsen utan också innefatta samarbete mellan stat och kommuner. Ansvaret för detta vilar tungt på er nu, Stefan Löfven och Magdalena Andersson.