Sprickorna i välfärden behöver täppas till

Under gårdagen skrev jag på denna sida om en fråga som, fast den kommer att ha ett avgörande inflytande på Sveriges och Europas framtid, lyser med sin frånvaro i den svenska valrörelsen. 
Det handlade om kriget i Ukraina, och om vilken roll Sverige ska spela i den europeiska gemenskapen. 
Men det finns faktiskt ytterligare ett ämne som, trots att det kanske har präglat den gångna mandatperioden mer än något annat, har förblivit nästan kusligt frånvarande i valrörelsen. Det är den genomgångna coronapandemin, och dess återverkningar på vårt samhälle.
På sätt och vis är det begripligt att vi inte ens i tankarna inte vill återvända till det som var en osäker, farlig och påfrestande tid. 
Det är också så att varje försök att politisera pandemin eller dess konsekvenser är svårt – svaret på en epidemisk sjukdom är lika lite inskrivet i partiernas program som det på ett naturligt sätt gifter sig med deras ideologiska instinkter.
Det var en bidragande orsak till att det svenska svaret på pandemin i hög grad präglades av en enighet, en vilja att hjälpas åt och att överlåta så många beslut som möjligt till expertmyndigheter. 
Men även om svaret på en utbrytande pandemi knappast är en meningsfull politisk skiljelinje att rösta om, och även om vi hoppas att det värsta vid det här laget ska vara över, så är det faktiskt nödvändigt att vi inte glömmer bort den.
Coronapandemin gjorde det nämligen uppenbart att det finns omfattande brister inom den svenska sjukvården och äldreomsorgen. Trots att våra sjukhus är väl försedda med ekonomiska resurser saknar de ofta vårdplatser och den kapacitet de skulle behöva, och inom äldreomsorgen saknas ofta tillräcklig medicinsk kompetens.
På grund av de omfattande privatiseringsvågorna som skakat välfärdssektorn under de senaste årtiondena har såväl sjukvård som hemtjänst och äldreomsorg fragmenterats, och gjorts oåtkomliga för reformförsök.
Båda sektorerna lider också av problem med personalförsörjningen – i äldreomsorgens fall är det tryggheten i anställningsformerna och schemaläggningen som är en hämsko för kvaliteten, medan de villkor och den arbetsmiljö som vården erbjuder driver bort utbildad och engagerad personal från de platser där behövs som mest.
Detta är problem som har sina rötter i processer som pågick långt innan pandemin, och som var synliga redan innan den. Men nu har de blivit satta i blixtbelysning.
Vi behöver helt enkelt ta kontrollen över välfärdssektorn igen, för att ingen ska behöva känna sig orolig för att inte få den vård eller omsorg de behöver ifall de skulle bli sjuka eller när de blir äldre.
Detta är frågor som i hög grad är politiska, som passar in på partiernas ideologiska kartor och som utgör en meningsfull politisk skiljelinje mellan de båda blocken. 
För medan den sida av politiken som leds av Socialdemokraterna vill stoppa vinstjakten i välfärden och rusta upp omsorgen igen, intresserar den andra sig nästan enbart för människors rädsla för att utsättas för brott; vården vill de helt enkelt överlämna till marknadskrafterna att göra vad de gitter med. 
Det är olyckligt – men den är kanske inte så konstigt. De vill nämligen samla en regering som lägger all sin tid på att övervaka och bestraffa medborgarna om de gör något fel, och håller sig väl med inflytelserika väljargrupper genom att sänka deras skatter.
En sådan regering har knappast tid eller råd att rusta upp välfärden, ens om de hade velat. Det skulle man också kunna beskriva som skillnaden mellan ett samhälle som är varmt – och ett som är väldigt, väldigt kallt.