Sparka högre och ännu hårdare ändå

Det är lika bra att säga det med en gång, så att det inte blir några missförstånd: Den mångfaldiga kritik som har riktats mot Qatar, mot det internationella fotbollsförbundet Fifa och mot det pågående världsmästerskapet där är i mångt och mycket berättigad.
Det stämmer att Qatar är en stat som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. 
Det stämmer att allt förmodligen inte gick rätt till när landet tilldelades arrangörskapet av världens största evenemang. 
Det stämmer också att gästarbetarnas villkor har varit bedrövliga, och att alltför många av dem som byggde arenorna skadades eller rentav fick sätta livet till.
Detta världsmästerskap är inte enbart en tävling – det är världshistoriens hittills största och dyraste övning i så kallad ”sportswashing” och ett spektakel som man inte kan kalla för någonting annat än groteskt.
Men att all denna kritik faktiskt är berättigad betyder inte att den inte kan vara ensidig och överdriven på en och samma gång. 
Den är ensidig eftersom den hjälper oss att konstruera ett mycket enkelt narrativ, där det å ena sidan existerar en europeisk idrott som i grunden är ren och sund, men som har blivit köpt och korrumperats av den qatariska eliten och av pamparna inom Fifa. 
Alla som enbart med ett halvt öga har följt den europeiska fotbollen under de två senaste decennierna vet att så inte är fallet. Den europeiska elitfotbollen av idag är en spektakelkapitalism på steroider, som gladeligen har tagit emot pengar från varje aktör som har velat investera den.
Vill Thailands auktoritära premiärminister sedan han avsatts köpa Manchester City, rekrytera spelare för hundratals miljoner och anställa Sven-Göran Eriksson som tränare? Det gick för sig redan 2008 – och de oligarker som vill tvätta pengar och rykten genom sporten verkar växa på träd.
Vi behöver inte gå längre tillbaka än till det förra världsmästerskapet i fotboll 2018 för att hitta ett som arrangerades i en stat med ytterst tveksam inställning till mänskliga rättigheter och en betydligt större negativ inverkan på den globala politiken än Qatar – det spelades nämligen i Ryssland.
Kritiken av Qatar-VM är överdriven eftersom den har kommit att bli ett nästan rituellt återkommande inslag i all rapportering om det pågående mästerskapet. 
Inför varje kommentar om en match verkar sportjournalisterna känna sig tvungna att slänga in ett par rader om hur hemskt det är att matchen spelas – samtidigt som de talar om matchen med ungefär samma entusiasm ändå.
Det är som om man i dagliga sin bordsbön skulle beklaga sig över hur hemskt det är att maten på bordet har blivit stulen – men låta sig väl smaka ändå.
Jag förstår de fotbollsälskare som väljer att kritisera, och jag förstår dem som väljer att avstå från att titta. Men det borde faktiskt vara möjligt att höja blicken från den punkt där vi befinner oss just nu.
Problemet med fotbollen är inte att en turnering har kidnappats av Fifa och Qatar – det är att den har blivit ett extremt uttryck för vårt hyperojämlika och moralrelativistiska ekonomiska system. 
Problemet med brott mot mänskliga rättigheter och arbetares villkor är inte att de sker i ett land där det spelas fotbolls-VM. De är att de sker hela tiden, på många platser i världen.
Att kritisera VM i Qatar kanske ger oss en känsla av att sparka uppåt, och av att vara hjältarna i den här historien. Men jag tror faktiskt inte att det finns några hjältar här, och den som verkligen vill sparka uppåt får lov att sikta högre än på ordföranden i Fifa och emiren av Qatar, och sparka hårdare ändå.