En kompis ringer och gråter. Efter att vi tagit studenten flyttade hon till Oslo och har jobbat där sedan dess. De hårda restriktionerna i Norge i och med pandemin har inneburit att hon inte kunnat komma hem en enda gång det senaste året. Men det är inte längtan efter att träffa familj och vänner i Sverige som gör att hon gråter just nu. Min kompis delar lägenhet med en annan kompis som bekräftats ha covid -19. Min kompis har det inte, men att hon bor ihop med hen innebär krav på att även hon ska isolera sig i karantän två veckor. Vilket i sin tur innebär att hon inte kan jobba, och därmed inte kommer att ha råd med mat eller att betala hyran.
Under hela det här året av corona har Sverige kritiserats för att vi i vårt land valt en mildare väg gällande restriktioner. Vi hade ingen lockdown, istället har staten gett oss allmänna råd och haft tillit till vår pliktkänsla gentemot vårt samhälle och våra medmänniskor. På norska sidan av vår västra landsgräns kanske man tyckt att Sverige varit blåögda. Men ingen av mina svenska vänner har heller ringt mig gråtandes på det här sättet.
Det sticker då naturligtvis väldigt mycket i ögonen på mig, men framför allt min vän, att Norges statsminister Erna Solberg (H) i veckan själv bröt mot landets stränga restriktioner för att fira sin 60-årsdag på skidorten Geilo med sin familj, där de umgicks i större sällskap än vad som är tillåtet.
Erna Solberg är Norges statsminister, och sitter med andra ord på den högsta positionen i landet. Hon behöver förstås inte oroa sig över hur restriktionerna påverkar hennes inkomst, så som min kompis och antagligen många andra unga i Norge gör. Hon hade uppenbarligen heller inte en tanke på att det finns de som bor i Norge som inte kunnat umgås med sin familj på ett helt år, på grund av de norska restriktionerna.
Man kan förstå att Erna Solberg vill fira sin födelsedag med familjen på skidorten. Jag tror faktiskt att alla just nu har särskild förståelse för en längtan efter en middag eller ett kalas med vänner eller släktingar, i och med att vi levt med denna pandemi och allt den inneburit under en sådan lång tid. Men det är just ur den längtan vi alla känner som föraktet också skapas inför högt uppsatta politiker som bryter mot de restriktioner de själva varit ute och uppmanat oss andra att följa.
Detsamma var det förstås för oss när vi i juldagarna såg foton av Stefan Löfven (S) i en galleria i Stockholm. Den stora skillnaden är förstås just den mycket hårdare linje som Norge har haft, och exempelvis hur de senast nästan helt stängde gränsen mellan Sverige och Norge vilket fick svåra konsekvenser för alla arbetande gränspendlare.
Solbergs försvar är att hon inte insåg att tillställningen var ett brott mot restriktionerna, men att hon nu gör det och ber om ursäkt. Det är bra. Det är viktigt att politiker klarar av att erkänna när de begått misstag och inte försöker sopa dessa under mattan. Men samtidigt sitter min vän i Oslo, som inte har träffat sin familj eller sina vänner i Sverige på ett helt års tid, och gråter över hur den norska statens corona-strategi påverkar hennes ekonomi till den grad att hon inte vet om hon kan betala sin hyra denna månad. Det är en situation Erna Solberg inte kan sätta sig in i.