Det är vanskligt att använda sig själv som exempel när det handlar om att ha åsikter om andra. Det är lätt att det låter lite förmätet, som att man tycker att man själv är bättre när man t ex tillmäter sanningssägande större vikt än andra gör. Men jag tänker att många av oss föddes i en tid när det var viktigt att det man sa var sant och att vi hade svårt för det där gapandet om ens egen förträfflighet som dök upp under 80-talet, när individualismen verkligen tog över från den kollektivistiska tidsanda som rådde dessförinnan.
Andra tycker att det här, lite amerikanska, självförhärligandet är nödvändigt, jag vet det. Att lova runt och hålla tunt är liksom ingen fara. Själv får jag rosor av skam på kinderna om jag sagt att nånting ska hända, att vi i kommunen ska se till att det blir si eller så – och det sedan inte har lyckats. Till och med när det gäller den kommunala budgeten och oförutsedda händelser som finanskriser eller pandemier som gjort att vi inte har kunnat hålla oss inom våra ramar, till och med då har jag tyckt att det har varit pinsamt och haft svårt att finna orden för att försvara mig och oss. Vi har ju inte hållit vad vi lovade.
Har man varit i opposition länge vill man kanske säga att allt kommer att förändras om man själv bara blir vald. Många ser inte problemet med att utlova än det ena och än det andra – kanske för att man är van att inte få lov att bestämma och därför aldrig varit med om att ansvar utkrävs. Själv vill jag helst bara säga att ”jag ska göra så gott jag kan med de förutsättningar vi har” och i mitt stilla sinne ha listan på förändringar som jag vill att vi ska göra men som vi ju inte kan lova ett snabbt utfall av. För att det tar tid.
Jag bryr mig om det här landet. Det är väl kanske därför som jag inte bara skrattar rått åt dem som lovat att bränslepriserna skulle gå ner omedelbart efter valet om bara de blev valda, som sen utlovar stöd för att betala dyra elräkningar innan de haft en aning om hur det skulle gå till eller som låtsas att kompisarna i stödpartiet minsann inte alls har särskilt mycket att säga till om. Jag lider i stället med dem, de som ljugit eller överdrivit eller målat upp bilder av hur enkelt allt är – när det sedan visat sig att verkligheten är allt annat när de väl börjar undersöka förutsättningar, lagstiftning och konsekvenser. När frågorna om svek och löftesbrott börjar komma står de där med sin tvättade hals och har egentligen bara två svar – att allt är den förra regeringens fel eller att det har hänt oväntade saker, i stället för att erkänna att man behöver göra en bättre plan och hoppas att vårt gemensamma ”kom-ihåg” inte sträcker sig till nästa val. Som gammal politiker vet jag också att jag dras med i fallet – många ser ingen skillnad på vänster och höger. Eller orkar bry sig.
Jag vet att det har stor betydelse för en kommun vad som händer i regeringskansliet, om de som jobbar där vet hur förhållandena i en liten kommun ser ut eller inte. Att det har betydelse för befolkningen om man orkar jobba med det långsiktiga förändringsarbetet – att få ungarna genom skolan, att stötta föräldrar att orka ta sitt ansvar och finnas där när det inte funkar, att vi hjälps åt i stället för att försöka tillfredsställa bara vissa grupper. Den som styr sitt fordon med en stadig hand kommer tryggt fram, den som svänger hit och dit efter hur andra ropar hamnar oftare i diket. Det kan väl ändå inte vara helt omodern kunskap?