Av de 18-åringar som bodde i svenska kommuner 2005 så var det bara ca 15% som bodde kvar när de var 25. Det finns ingen anledning att tro att skillnaden är jättestor idag. Statistiskt kommer ca hälften tillbaka och alltså kommer utflyttningskommunerna att sakna mycket av det barnafödande som vi kunde ha haft och självklart påverkar det våra befolkningsmönster. De flesta som flyttar inom Sverige är mellan 18-35. De platser som de tycker är attraktiva – av vilken anledning det nu vara må – blir där man bestämmer sig för att bo, och påfallande ofta är det kvinnan i en tvåkönad relation som bestämmer var familjen ska bo. Det här är inte raketforskning. Det räcker inte med arbetstillfällen för att en familj ska flytta till en liten kommun, det behövs mer. 

Att gå ihop är ett bra sätt att skapa resultat. Det är sen gammalt. Exemplen är många; fackföreningar, partier, Konsum, Folksam, ABF. Det är inte heller raketforskning för kommuner som tappar befolkning att inse att man står ganska ensam med sina utmaningar. Nog kan man göra en del åt kostnadsstrukturen, åt att det ska finnas detaljplanelagd mark, att företagen ska ha en lätt väg in i myndighetsstrukturen, men man är ändå högst beroende av att kommunen i sig själv ska uppfattas som attraktiv att bo i för att befolkningen ska ha en chans att öka.

Små kommuner med litet befolkningsunderlag och stor utflyttning måste gå ihop, för ingen annan kommer någonsin att varken göra jobbet eller föra vår talan åt oss. Att bygga vår framtid på lösa boliner och tro hjälper heller inte och här finns det en del som är intressant. Några av de saker som unga människor tycker är viktigt är att det finns tillgång till universitetsutbildning och till arbete för universitetsutbildade. Då räcker det inte att det finns ett jobb för att man ska flytta för tänk om du får det jobbet och inte trivs? Då måste det finnas några till att välja på och försöka med. Storlek föder attraktionskraft i form av kulturutbud, restauranger och annat, så vi måste kontra med att lyfta fram det som vi har och som har fått oss att vilja bo just precis här. Att vara en attraktiv plats är en process som aldrig blir klar – det säger forskningen, och jag tror att det är precis så. Men tittar jag tillbaka så har det inte varit riktigt okej att säga att man gillar naturen och stillheten och gemenskapen mer än stadspulsen. Förut. 

Vi kommer inte att bli energiproducenter allihop, åtminstone inte i närtid. Och även om pandemin har förändrat flyttmönstren, fler flyttar idag ut från Stockholm än in, så är det kranskommunerna runt de större städerna som drar nytta av det och hälften av Sveriges kommuner tappar ändå i befolkning. Utan folk så blir det inga skatteintäkter och utan skatteintäkter och folk som behöver välfärd måste verksamheterna anpassas och bli mindre. Det här är ett samtal som vi sällan följer till punkt. Vad händer om vi som är små inte orkar längre? Vem ska då ta hand om gamla tant Agda? Och vad kommer det att kosta? 

Ett tillväxtarbete i en liten kommun har sina speciella utmaningar. Att dessutom vara ensam och försöka nyansera bilder och budskap som kablas ut är svårt. Men om vi förenar oss i jobbet, visar på livskvalitet i det lilla, inte låter oss klappas på huvudet och också lugnt och sakligt förklarar att vi också, faktiskt, ska ha rätt och råd att leva, så tror jag att vi når långt. För vi är faktiskt rätt många, vi som inte valde staden, när vi går ihop.